Om någon tidsperiod är överrepresenterad i min skivsamling så är det tiden runt skiftet mellan 60- och 70-tal. Jag har envist hävdat att all bra musik gjordes mellan 1967 och 1971, men naturligtvis med en självkritiskt ironisk underton. Om man tar ett steg tillbaka och försöker ta en titt på vad som faktiskt hände de där magiska åren (för det tycker jag nog att det är) så var allt tillåtet i hippieerans slutskede och detta gav en kreativ boost utan like. Dessutom började den bluesinspirerade elförstärkta musiken slå igenom och det är nog den som tilltalar mig mest. 1969-70 händer dock en massa saker som slår hål på bubblan och effektivt dödar av den gyllene eran. Hendrix och Joplin dör, Altamont-incidenten inträffar och The Band släpper sin debut som får alla att stanna upp och omvärdera sin musik. Det tar dock en stund för svallvågorna att sluta skvalpa, men när de gör det: vad har hänt?
Led Zeppelin har börjat ge 4,7 timmar långa konserter, varav hälften är ett en trumsolo (förvisso inklusive en gonggong, men hur kul är det efter slag nummer ett?), The Beatles och Velvet Underground har upplösts och Rolling Stones bränt slut på sig genom att i snabb följd släppa fem inspirerade album. Ovanpå det så har någon form av timslånga låtar och rockoperor gjort sitt intåg, vilket gör allt skittråkigt och inte rock’n’roll alls. Allt står stilla, alla spelar plötsligt countryrock, vem visar vägen in i framtiden?
Cue: David Bowie. Lång som en följetång, platåskor under det, konstig, olikfärgade ögon och en androgyn rymdvarelse som scenpersonlighet. Det är så in i helvete fel att det blir rätt. Rock har alltid handlat om att utmana konventionerna, och säga vad man vill, men det gjorde Bowie. Faktum är att han gjorde det så pass effektivt att ingen riktigt lyckats med det sedan dess. Möjligen har någon norsk dödskille lyckats få ett ögonbryn höjt, men mest av medlidande, tror jag.
(Att Bowies arv sedan blev något så otäckt som glamrocken är faktiskt inte hans fel. Ta bara en titt på vad som hände med Mick Jagger och hans nypåfunna vurm för velouroveraller. Brrr.)
David Bowies tidiga 70-tal är ett exempel på en lysande och inspirerad artist som gav ut ett antal riktigt bra album. Därefter har han nästan enbart lyckats klämma ur sig en massa dret, som man säger på värmländska. ”Queen Bitch” kommer från Hunky Dory och är lite av en förbisedd låt enligt mig. Å andra sidan är det lätt för nästan vilken låt som helst att drunkna i den flod av hits som den här mannen prånglade ut vid den här tiden.
Bowie är för övrigt en lysande historieberättare, vilket han visar i musikkanalen VH1:s programserie ”Storytellers”. Här drar han en fantastisk skröna, som jag inte kan låta bli att citera. Han verkar också ha dragit den i ett tal han höll på Berklee College of Music, och från deras annaler har jag stulit nedanstående citat:
” During the very early days of Ziggy Stardust, we often used to play these fairly grotty clubs called the ”workingman’s clubs.” They were sort of like nightclubs but you got a cheap meal. The whole family would come. A round of beer. A rock act. A stripper—sometimes one in the same. Well, backstage one night I was desperate to use the bathroom. I was dressed in my full, battle finery of Tokyo-spaceboy and a pair of shoes high enough that it induced nose bleeds. I went up to the promoter—actually I tottered over to the promoter—and I asked, ”Could you please tell me where the lavatory is?”
And he said, ”Yeah, look down that corridor. On the far end of that wall. You see that sink? There you go.”
I said, ”My good man, I’m not taking a piss in the sink.”
He said, ”Listen son, if it’s good enough for Shirley Bassey, it’s good enough for you.” “
Lyssna via Spotify.
//T
