Månadsarkiv: mars 2010

Fatboy Slim: ”Praise You”

Att jag gillar den här låten får nog, som så mycket annat, sättas upp på nostalgikontot. En bra låt är det nog oavsett om man har den på det kontot eller inte, men jag är nog lite mer benägen att förlåta hur daterat och 90-talsbrittiskt soundet är. Förvisso är jag inte oävet inställd till det 90-talsbrittiska men då pratar vi om Manchester, suddigheter och brödraslagsmål. När vi kommer till Ibiza uncovered-90-talsbrittiskt har jag vanligen mina invändningar. Nu tycker ni säkert att jag är väl elak mot den gode Fatboy, men tendensen finns där, mina vänner, tendensen.

Nåväl, så illa är det nu inte ställt med ”Praise You”. Det är bra, men med en känsla av bakfylla, hooch (slå upp det, ungdomar) och lönnfet britt. Fast bra.

Behöver jag säga att jag är aningen kluven till detta? Till videon är jag inte ett dugg kluven. Makalöst bra!

http://www.youtube.com/v/4ULVQOneeZE

Lyssna via Spotify.

//T

Kansas Joe McCoy & Memphis Minnie: “When the Levee Breaks”

Det finns ett ganska så stort gäng gamla hjältar i genren gitarrspelande bluesgubbar, men bara en i motsvarande bluestantgrupp. Memphis Minnie spelar bluesgitarr som ingen annan och var en av de första att spela elförstärkt. Hon var antagligen en av de första att leva det numera benämnda rock’n’roll-livet fullt ut också. Efter att ha rymt hemifrån som 13-åring livnärde hon sig på att spela gitarr och banjo i barer och på gatan.

1929 gifte hon sig med Joe McCoy och en av de låtar de spelade in tillsammans var ”When the Levee Breaks”. Det är en fantastisk liten bluespärla som handlar om vad som kommer att hända när fördämningen brister. Inspirationen kom från den stora översvämningen av Mississippi 1927, som enligt en snabb googling är den värsta översvämningen i modern amerikansk historia.

“I works on the levee, mama both night and day
I works on the levee, mama both night and day
I works so hard, to keep the water away

Oh cryin” won’t help you, prayin” won’t do no good
Oh cryin” won’t help you, prayin” won’t do no good
When the levee breaks, mama, you got to lose”

Lyssna via Spotify.

//T

(42 år senare plockade Led Zeppelin upp låten, skrev om den en aning och spelade in sin version. Den finns inte på Spotify och går därför inte att lägga till på den alternativa spellistan, men jag länkar istället till youtube nedan. En fantastisk version av en riktigt bra låt!)

http://www.youtube.com/v/WbrjRKB586s

Supergrass: ”Seen the light”

Av någon anledning så har jag alltid gillat Supergrass. De har gjort några bra, och några riktigt ojämna album. Jag tycks dock alltid gilla minst ett par låtar per album. Just ”Seen the light” kommer från ett av deras sämre album (Life On Other Planets), men det är en tokbra låt som nästanpå gör det värt att spendera dyra pengar på hela albumet. Fast å andra sidan: har ni inte hört Supergrass tidigare så är nog albumen ”I Should Coco” eller ”In it for the money” ett par bättre ställen att börja på. Rent låtmässigt kan ni ju i och för sig ta och börja med ”Seen the light”. Briljans!

Lyssna via Spotify.

//T

David Bowie: ”Queen Bitch”

Om någon tidsperiod är överrepresenterad i min skivsamling så är det tiden runt skiftet mellan 60- och 70-tal. Jag har envist hävdat att all bra musik gjordes mellan 1967 och 1971, men naturligtvis med en självkritiskt ironisk underton. Om man tar ett steg tillbaka och försöker ta en titt på vad som faktiskt hände de där magiska åren (för det tycker jag nog att det är) så var allt tillåtet i hippieerans slutskede och detta gav en kreativ boost utan like. Dessutom började den bluesinspirerade elförstärkta musiken slå igenom och det är nog den som tilltalar mig mest. 1969-70 händer dock en massa saker som slår hål på bubblan och effektivt dödar av den gyllene eran. Hendrix och Joplin dör, Altamont-incidenten inträffar och The Band släpper sin debut som får alla att stanna upp och omvärdera sin musik. Det tar dock en stund för svallvågorna att sluta skvalpa, men när de gör det: vad har hänt?

Led Zeppelin har börjat ge 4,7 timmar långa konserter, varav hälften är ett en trumsolo (förvisso inklusive en gonggong, men hur kul är det efter slag nummer ett?), The Beatles och Velvet Underground har upplösts och Rolling Stones bränt slut på sig genom att i snabb följd släppa fem inspirerade album. Ovanpå det så har någon form av timslånga låtar och rockoperor gjort sitt intåg, vilket gör allt skittråkigt och inte rock’n’roll alls. Allt står stilla, alla spelar plötsligt countryrock, vem visar vägen in i framtiden?

Cue: David Bowie. Lång som en följetång, platåskor under det, konstig, olikfärgade ögon och en androgyn rymdvarelse som scenpersonlighet. Det är så in i helvete fel att det blir rätt. Rock har alltid handlat om att utmana konventionerna, och säga vad man vill, men det gjorde Bowie. Faktum är att han gjorde det så pass effektivt att ingen riktigt lyckats med det sedan dess. Möjligen har någon norsk dödskille lyckats få ett ögonbryn höjt, men mest av medlidande, tror jag.

(Att Bowies arv sedan blev något så otäckt som glamrocken är faktiskt inte hans fel. Ta bara en titt på vad som hände med Mick Jagger och hans nypåfunna vurm för velouroveraller. Brrr.)

David Bowies tidiga 70-tal är ett exempel på en lysande och inspirerad artist som gav ut ett antal riktigt bra album. Därefter har han nästan enbart lyckats klämma ur sig en massa dret, som man säger på värmländska. ”Queen Bitch” kommer från Hunky Dory och är lite av en förbisedd låt enligt mig. Å andra sidan är det lätt för nästan vilken låt som helst att drunkna i den flod av hits som den här mannen prånglade ut vid den här tiden.

Bowie är för övrigt en lysande historieberättare, vilket han visar i musikkanalen VH1:s programserie ”Storytellers”. Här drar han en fantastisk skröna, som jag inte kan låta bli att citera. Han verkar också ha dragit den i ett tal han höll på Berklee College of Music, och från deras annaler har jag stulit nedanstående citat:

” During the very early days of Ziggy Stardust, we often used to play these fairly grotty clubs called the ”workingman’s clubs.” They were sort of like nightclubs but you got a cheap meal. The whole family would come. A round of beer. A rock act. A stripper—sometimes one in the same. Well, backstage one night I was desperate to use the bathroom. I was dressed in my full, battle finery of Tokyo-spaceboy and a pair of shoes high enough that it induced nose bleeds. I went up to the promoter—actually I tottered over to the promoter—and I asked, ”Could you please tell me where the lavatory is?”

And he said, ”Yeah, look down that corridor. On the far end of that wall. You see that sink? There you go.”

I said, ”My good man, I’m not taking a piss in the sink.”

He said, ”Listen son, if it’s good enough for Shirley Bassey, it’s good enough for you.” “

Lyssna via Spotify.

//T

The Valentines: ”Blam Blam Fever”

En fördel med grundambitionen med den här bloggen/listan är att jag inte måste ha monsterkoll på ett band eller album för att kunna skriva om en låt. Det handlar ju i all sin enkelhet om 365 bra låtar, och om jag till exempel tycker att ett one-hit-wonder är alldeles fantastiskt så är det bara att köra.

Ibland är det trevligt att bara klicka runt på Spotify bland band som jag aldrig hört, och bland genrer jag är uselt inlyssnad på för att snubbla över guldkorn. Idag blir det ett sådant. Jag har egentligen aldrig hört särskilt mycket av The Valentines, jag har dålig koll på reggae och ska, men jag vet å andra sidan när jag tycker att en låt är fantastisk.

Och det är ju liksom det som räknas.

(Blanda inte ihop Jamaicas The Valentines med Doo Wop-gruppen med samma namn som Spotify klumpar ihop dem med. Eller med någon av de andra 8 grupperna med samma namn. Häri ligger en klar nackdel med ovan beskrivna metod rörande musiksurfning på Spotify.)

Lyssna via Spotify.

//T

Violent Femmes: ”Blister in the sun”

Violent Femmes är bandet med askungesagan. De upptäcktes när de spelade i ett gathörn av en av gitarristerna i The Pretenders och erbjöds att spela som förband redan samma kväll. Violent Femmes snart därpå följande självbetitlade debutalbum är lite av ett typiskt förstaalbum: Man tycks under en längre tid ha samlat på sig ett gäng bra låtar som alla hamnar på första skivan, vilket gör att hitsen nästan drunknar i varandra. Man har en tydligt begåvad låtskrivare i Gordon Gano och det mesta på skivan svänger. Brian Ritchies akustiska bas gör dessutom att soundet sticker ut en aning ur den där djupa välplogade fåran i mitten.

Inledande ”Blister in the sun” är i min värld nästan ett perfekt exempel på en grym poplåt och sitter direkt som tatuerad på någon form av lob i de grås vindlingar. Med den slappa basen, grymma melodin och coola sångpålägget kan det inte bli annat än riktigt, riktig bra.

Det måste Gordon Gano också ha tyckt när han nära nog snodde låten rätt av från The Shadows. Minus ett trumsolo av i det närmsta straffbar längd, då.

Lyssna via Spotify.

//T

Leonard Cohen: ”Hallelujah”

Nästan varje dag har jag en ny låt som jag kallar för världens bästa. Vissa återkommer dock en annan dag och ett fåtal återkommer skrämmande frekvent. Det här är en av de senare, hur förutsägbart det än verkar.

Hallelujah är en av världens snyggaste låtar. Vanligen betyder det att det blir skittråkigt och låter musikhögskoletrist, men inte när Mr. Cohen är inblandad. Jag kan egentligen ingenting om hantverket musik, men har fått nedanstående förklarat för mig. Och jävlar om det inte är både snyggt och vackert:

“Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah”

Texten beskriver alltså ackordföljden på sången. Jag blir nästan tårögd av första versen när jag hör ”Hallelujah” och det är bra gjort med en så pass bibelinspirerad text med tanke på att jag är en inbiten ateist.

Förbannat vackert.

Jag tror att jag nöjer mig så.

Lyssna via Spotify.

//T

Hasil Adkins: ”She said”

När musikskribenten Lennart Persson dog förra året var det en stor förlust alla musikintresserade. Han hade förmågan att skriva på ett sådant sätt att jag genast vill ge mig ut och köpa en skiva han rekommenderade för att få provlyssna. Han fick ibland kritik för att han sällan beskrev musiken i annat än ganska svepande ordalag, och istället fokuserade på anekdoter om artisten. Detta var säkerligen inget misstag från den gode Perssons sida. Han hade nämligen förstått att det ändå inte går att rättvist beskriva musik i text och att hans jobb helt enkelt var att underhålla läsaren och därmed få denne att själv vilja lyssna på musiken.

När han i tidningen Sonic skrev om den lätt excentriske Hasil Adkins förklarade han varför man borde lyssna på honom i följande passage:

”Men det främsta argumentet någonsin för Hasils musik kommer nog från Sting; denna den västerländska civilisationens, den välbetalda tv-reklamens och den goda smakens främste försvarare. Han gillar nämligen inte alls Hasil Adkins. Inte alls. Han skulle nog helst bygga ett mansstort kackerlackshotell, ett sånt man bara checkar in på, aldrig ut från, och låta Hasil kravla in i det. För att dö med de andra kackerlackorna.

Men ingen annan än Sting är naiv nog att tro att han skulle göra det. Hasil skulle naturligtvis, som den sydstatsgentleman han är, hålla upp dörren och låta Sting gå in först. Och herr Sting säkert skulle göra det, så upptagen av sig själv som han är.”

Resten av krönikan är ännu bättre, men inte lika elak mot Sting. Hur som helst säger det ingenting om musiken självt, men det är underhållande och fick mig att vilja lyssna. Läs resten av Lennart Perssons text här.

Lyssna via Spotify.

//T

The Full Tilt Boogie Band: ”Buried alive in the blues”

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

Lyssna via Spotify.

//T

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

Deportees: ”Wherever I lay my head tonight”

Tid spelar en viktig roll när jag köper skivor eller avgör vilken för mig ny musik jag ska lyssna på. Eftersom jag har vare sig tid eller intresse för att sortera ut eller jaga efter bra nyutgiven musik låter jag helt enkelt det enorma utbudet destilleras lite mer än brukligt genom alla förståsigpåare innan jag själv ger det en chans. Möjligen ligger jag klart efter, möjligen missar jag en del bra musik och möjligen tenderar jag att tycka att all bra musik gjordes mellan 1967 och 1972 (vilket visserligen är sant). Betänk dock all dålig musik jag slipper provlyssna och all tid jag sparar. Hur som helst blir effekten att jag har noll koll på musik som är mindre än tre år gammal och att jag kan köpa mina skivor för halva priset.

Ibland kokar det dock upp något nyare till ytan lite snabbare än så. Det kan i vissa alldeles speciella fall betyda att det är något extra på gång. Idag skriver jag om en sådan låt från en sådan skiva. Om ni inte redan har hör Deportees album Under the pavement – The beach så är det dags nu. Antagligen är jag sist på den här bollen också, men kan jag stå ut med så länge som ”Wherever I lay my head tonight” spelar i mina lurar. Det är en fantastisk, melankolisk och otroligt vacker sång som genast sög fast mig i sitt grepp och vägrade släppa taget. Bara de inledande textraderna borde få er att vilja lyssna. För att inte tala om refrängen.

”You weren’t supposed to leave me now

You weren’t supposed to even know how

Wherever I lay my head tonight

I know I will cry when I turn off the light”

(För övrigt så har albumet ett av de snyggaste omslagen på länge, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför jag gillar det. Bilden har jag lånat från bandets hemsida och jag hoppas att de inte har något emot detta.)

Lyssna via Spotify.

//T