Nancy Sinatra: ”Machine Gun Kelly”

Det finns ingen som personifierar 60-talet pre-LSD så mycket som Nancy Sinatra. Idel korta klänningar med grafiska tryck, bikinis mest hela tiden och till detta en image av en stark, självständig kvinna. En ekvation som man kanske idag tycker är svårt att få att gå ihop, men som då tycktes självklar. Och varför inte?

Sjunga kunde hon också och konstigt vore det väl annars med pappa Franks påbrå. Hennes andra singel blev en stor hit (”These boots are made for walkin’”) och därefter radade hon upp hits under hela 60-talet. Hon skrev inga låtarna själv, men satte med sin nästan metalliska röst sin prägel på dem och gjorde dem till sina.

2006 släpptes en av många samlingsskivor med Nancy Sinatra, och på den här fanns en tidigare outgiven låt med. ”Machine Gun Kelly” spelades först in av James Taylor, och varför Nancys version inte gavs ut när det begav sig vet jag inte. Den är trots allt bra nog att platsa på den här listan.

Lyssna via Spotify.

//T

Stevie Wonder: ”Living For The City”

Många var de bra artister som gick vilse någonstans runt skiftet mellan 70- och 80-tal. För de redan etablerade artisterna blev därmed 80-talet något som, faktiskt, de flesta av dem har vett att skämmas för idag. En av dem som dock inte verkar skämmas det minsta utan glatt har fortsatt på den kurs han, helt idiotiskt, vinklade in på för 30 år sedan är Stevie Wonder.

Stevie hade för mig inget som helst värde som artist innan jag började lyssna på hans tidiga 70-tal. Det man hade hört innan dess var bara de kräkmedel som gått på radion och som därmed mer än en gång förstört min dag (tänk den där vedervärdiga telefonlåten). Dock så trillande Innervisions förbi cd-spelaren vid något tillfälle och ungefär där insåg jag hur fel den här stackars musikaliske mannen hamnat här i livet. Lite som en fantastiskt begåvad 25-årig professor i matematik som vid 31 är fullblodssprutnarkoman, eller åtminstone pysslar med kemi. Innan allt gick åt skogen var det i alla fall ofta väldigt bra.

”Living For The City” är en riktigt bra låt där den unikt begåvade Wonder spelar samtliga instrument och ger sig på polisbrutalitet och samhällets förfall. Det är deprimerande bra, i meningen att man undrar vad som hände. Det är dock ingen idé att gråta över en spilld musiker, utan bara att uppmana er som ännu inte lyssnat på mannens 70-tal på grund av hans 80-tal att göra så. Ni kommer inte att bli besvikna.

Lyssna via Spotify.

//T

Richie Havens: ”Tombstone Blues”

När jag och hustrun häromkvällen såg I’m not there – ni vet, filmen om Bob Dylan – så insåg vi rätt så snabbt att det mesta hängde på musiken. Visst, det är en ok film, men utan musiken så skulle den ha fallit platt. Nu tror jag förvisso inte att det var tänkt på något annat sätt, men ändå.

Nu till poängen. Mitt i all denna fantastiska musik så var det en låt som genast stack ut. Eller snarare, det var en cover på en låt som stack ut. Plötsligt svängde det liksom lite mer än resten. Det var inte direkt förvånande att det var Richie Havens som kunde spela gitarr. Havens var en av förgrundsfigurerna i 60-talets folkrockscen och fick faktiskt spela först av alla på Woodstock. Han har dock mest haft större hits med covers, och valde under en lång tid att inte alls spela in studioalbum utan att endast turnera.

Versionen av ”Tombstone Blues” som finns på soundtracket till I’m not there är inte dålig men inte heller riktigt lika bra som den i filmen. Det är hur som helst en fantastisk sång, också i Dylans egen tolkning. Det är en snabb, medryckande och rak låt där texten är spretigt surrealistisk och kanske inte helt i min smak, men klart underhållande. För att ta ett kort exempel:

“The sun’s not yellow it’s chicken”

Lyssna via Spotify.

//T

TINDERSTICKS: "Another night in"

I min skivsamling är ensamma, sorgsna män med något att berätta överrepresenterade. Varför det har blivit så är svårt att säga men en av anledningarna är utan tvekan Tindersticks, bandet från Nottingham som hyllades av alla under 90-talet och än idag släpper fantastiska album.

En recension av bandets album ”Curtains” i POP #25, kärleksfullt skriven av Andres Lokko fick mig att genast bege mig till den lokala skivhökaren för att införskaffa skivan. Bandets musik lät som en sammansmältning av allt som jag ville ha just då: sorgsna texter, maffiga stråkar och gripande melodier, förpackat på ett värdigt och synnerligen coolt sätt. Alla bilder på bandet från den här tiden visade bandet i oklanderliga kostymer och skivomslagen var oljemålningar av flamengodansöser och rosor.

Låten ”Another night in” inleder ”Curtains” och man sparar inte på krutet, sångaren Stuart A. Staples sjunger med sin mörka, dystra röst om hur hans hjärta brustit, kvinnan har lämnat honom. Hans hjärtesorg tonsätts av maffiga stråkar och ett ensamt piano. En vackrare låt om trasig kärlek finns inte.

//J

Lee Dorsey: ”Give it up”

Lee Dorsey verkar ha varit en sådan där människa som lyckas med allt de tar sig för. Han försörjde sig som boxare, egen företagare och sångare och tycks  ha gjort det bra. Han spelade in ett antal album, huvudsakligen mellan 1961-70. Musiken beskrivs kanske bäst som en blandning mellan funk,  r’n’b och soul. Han är helt klart en klassisk soulsångare och använder sällan eller aldrig rösten som ett instrument som de mer kända funksångarna gör. Istället ligger hans följsamma stämma som en kontrast till den ofta stompigt funkiga musiken. Han visar dock inte sällan att han också kan sjunga ballader, utan att det låter övermåttan smörigt.

Sin största hit fick han 1966 med ”Working in a Coalmine”. På samma album finns dock ”Give it up” som är min favorit med den gode Lee. Här hör man precis vad jag försöker beskriva ovan. En makalös, snygg och cool låt, vilkens pianoinledning varje gång jag hör den gör mig livrädd att jag råkat ratta in lugna favoriter. Ni behöver inte vara oroliga. Snart kommer Lee och kören in och ställer allt till rätta.

Lyssna via Spotify.

//T

The Detroit Cobras: ”Cha Cha Twist”

Min första tanke när jag hörde Detroit Cobras var ”i vilken film har Quentin Tarantino använt deras musik?”. ”Cha Cha Twist” känns onekligen som hämtad direkt ur någon hårdkokt film noir där huvudpersonen glider genom en nattklubb på jakt efter det rödläppade blonda bombnedslaget som just lurat honom att skugga hennes karl/påstådda bror. Den perfekta blandningen av twist, surfmusik och gitarrer för att falla filmnörden från Knoxville på läppen.

The Detroit Cobras har kallats världens bästa coverband, vilket nog inte är sant. Coverband är nog däremot vad de är. Huvudsakligen spelar de nämligen in covers på tämligen okända låtar som de arrangerar om och mer eller mindre gör till egna. ”Cha Cha Twist” är också den en cover som skrevs av Brice Coefield redan på 60-talet.

Lyssna via Spotify.

//T

Lyn Collins: ”Rock Me Again & Again & Again & Again & Again & Again”

När James Brown var kung, gud och överstekucku inom den svarta musiken i staterna plockade han ibland upp talang när han såg den och inkorporerade den i sitt stall. Lyssnar man på Browns musik från den här tiden hör man att han onekligen lyckades med sitt uppsåt, åtminstone när det gällde hans eget band. Det svänger något så fruktansvärt, och tightare band har nog aldrig funnits. Detta trots en hel del personalbyten, som nog till stor del berodde på Browns kanske inte så mjuka framtoning.

När gudfadern så bestämde att det var dags för Lyn Collins att få kliva fram i rampljuset fick hon backning av Browns band The J.B.’s. Med ett gäng legender i bandet (Maceo Parker, Fred Wesley) och den där hårdjobbande killen bakom spakarna så kunde det inte bli bättre förutsättningar. Möjligen blir problemet att det låter lite för mycket som en kvinnlig James Brown, men så blev hon också känd som ”Female Preacher”. Riktigt bra är det i alla fall och damen har onekligen en sjujävla pipa.

Lyssna via Spotify.

//T

Billy Bragg & Wilco: ”Way Over Yonder in The Minor Key”

Egentligen är detta ett samarbete mellan tre artister. Den amerikanske folksångaren Woody Guthries dotter Nora tog kontakt med den brittiske punk-trubaduren Billy Bragg för att initiera ett projekt för att sätta musik till några av Guthries överblivna texter. Bragg kontaktade i sin tur det amerikanska bandet Wilco och resultatet blev albumet Mermaid Avenue. Det är inte så ofta man hör ett album som tagit totalt över 50 år att skriva.

“Way Over Yonder in The Minor Key” är en lågmäld och vacker sång där melodin i sig hade varit nog, men med Guthries text och bakgrundshistorien blir den än bättre. Tydligen är det så, precis som i antikrundan, att med en bra bakgrundshistoria så blir det ännu lite bättre.

Lyssna via Spotify.

//T

The Roots: ”Guns Are Drawn”

The Roots är tydligen bäst som liveakt. Jag har aldrig sett dem, men kan mycket väl tänka mig att det är sant. Istället för att basera sin musik på samplingar spelar man hiphop med traditionella instrument och i mina öron låter det betydligt mer dynamiskt och levande än den mesta hiphop jag hört. Därmed intet ont sagt om den traditionella samplingsbaserade musiken.

I ”Guns Are Drawn” kommer The Roots verkligen till sin rätt. Lyssna bara till trumspelet och fraseringen i refrängen. Många hiphopakter hade inte ens kommit på tanken att fundera över att variera sig på det sättet. Och det är ju just det som gör The Roots så bra: Skickliga musiker med lagom lite respekt för traditionen gör att de förnyar och förbättrar en hel genre.

Lyssna via Spotify.

//T

Velvet Underground: ”Oh! Sweet Nuthin’”

Om jag skulle föda fram en lista, ty det handlar om en ganska så smärtsam förlossningsliknande process, över världens 10 bästa låtar skulle den här nästan säkert vara med. 9 dagar av 10 i alla fall, och många av dagarna skulle den dessutom vara i överst av dem alla. Därmed är det lite ansträngande att skriva detta, för vem vill inte göra en topp 10-låt rättvisa? Jag har dock några chanser extra på mig eftersom jag har minst 50 topp 10-låtar.

The Velvet Underground bildades 1965 i New York och fick ett första genombrott då Andy Warhol på pappret producerade gruppens debutalbum. Mestadels valde han dock att låta gruppen själva hitta sitt sound. Med ett band där två av medlemmarna är Lou Reed och John Cale kan det ha varit det mest geniala beslutet i Warhols hela karriär. Däremot insisterade han på att den tyska modellen Nico skulle sjunga på flertalet av låtarna. Inte fullt så genialt.

”Oh! Sweet Nuthin’” kommer dock från gruppen sista album (Nico var bara med på det första). John Cale hade sedan länge hoppat av och trummisen Maureen Tucker var mammaledig då man spelade in albumet. Ovanpå allt detta hoppade Lou Reed av någon vecka innan man var klara med inspelningarna, vilket dock knappast kan ha påverkat resultatet nämnvärt. ”Oh! Sweet Nuthin’” är den sista låten på den sista skivan från ett Velvet där Reed var medlem. Snacka om sorti.

Gitarrspelet är fantastiskt. Det är återhållet minimalistiskt för att senare sakta bygga upp till det kanske bästa gitarrsolo jag vet. Lyssna dessutom på trummorna den passagen. Den inhoppade trummisen Billy Yule (som var 16 år när man spelade in!) är mer än fantastisk. Kanske krävs det en 16-åring för att spela så ohämmat.

Varje gång jag (som nästan alltid förespråkar korta låtar) hör ”Oh! Sweet Nuthin’” vill jag att den ska vara längre. Att solot ska vara längre, att Billy ska orka spela trummor lite till, att Reed ska sjunga istället för Doug Yule och att det ska fortsätta vara exakt som det redan är. För det är fantastiskt som det är.

Lyssna via Spotify.

//T

Fotnot: Loaded är inte gruppens sista album, men det sista med någon av originalmedlemmarna i gruppen. Därför räknas det ofta som det sista ”riktiga” av Velvet Undergrounds album. Så också i min värld, uppenbarligen.