Nationalteatern: ”Spisa”

Det verkar inte finnas en enda svensk i min ålder som inte haft en period i sitt liv då de lyssnat ohälsosamt mycket på Nationalteatern. Då tillhör jag ändå inte den generation som kunde höra dem under glansperioden utan har i ljuset av ett generationsgenomsyrande nostalgiskt skimmer lyssnat på dem under uppväxten. Deras musik tycks tilltala något primalt inom svensken – kanske är det vår uppdämda revolutionära ådra som vädrar morgonluft när vi spelar Nationalteatern på hög volym och som ger oss chansen att knyta den där näven i fickan lite extra den dagen.

Något som skänker mig extra glädje är att de verkar tilltala den yngre generationen. Kollegor vittnar om hur deras barn i femårsåldern glatt gnolar på Bängen Trålar när polisen åker förbi och ljudligt och med klar röst stämmer upp i Livet är en Fest på väg in på dagis. Gissa vilka vaggvisor sonen just nu håller sig vaken till?

Spisa var en del av ett blandband för länge sedan och därmed blev det den låten. Det finns andra lika bra, och flera bättre, men det var den som jag först kom att tänka på. Texten handlar om polisbrutalitet, knark (utan att glorifiera det) och civil olydnad och som alltid är det de sista raderna i den här sången som får mig att sjunga med.

Jag kom ihåg min goda föresats

att jämt förbli en äkta skurk

Så jag in och tog min plats,

uti rättvisans palats

och öppnade en ölburk

(Lyssnar man noga här kan man höra att ölburken som öppnas är av den gamla typen, den med en liten metalflärp som drogs bort istället för dagens där man viker in flärpen i burken.)

//T

Eddie Cochran: ”Somethin’ Else”

Min kompis David har problem med rock’n’roll. Faktum är att han hatar det innerligt. Det värsta han vet är Bill Haleysk rock’n’roll och jag kan helt förstå det, även om både han och jag inser att den musik vi båda tycker väldigt mycket om inte skulle existera utan detta kostymklätt vedervärdiga, enerverande och klämkäcka mellansteg. Skillnaden mellan honom och mig, tror jag, är att jag ändå kan stå ut med vissa låtar som jag tycker har något lite extra och som jag inser inspirerade utvecklingen mer än andra, medan han kategoriskt blir fysisk illamående. Verkar det som, i alla fall.

David kommer inte att gilla dagens låt. Jag tycker dock att den är bra i all sin råa enkelhet. Det är någon form av rockabillydänga som jag kan förstå tilltalade punkarna när den tiden kom och det finns faktiskt en version med självaste Sex Pistols. Fast Cochran låter faktiskt brutalare, utan att direkt försöka. Och just där kanske pudelns kärna ligger: Jag gillar när det låter rått och brutalt utan att låta som att det var meningen – som om det kommer helt naturligt för artisten. När det är utstuderat – som i Pistols fall – så är det inte mycket bevänt.

//T

Leadbelly: ”John Hardy”

När jag skriver detta är klockan kvart i sex på morgonen och jag har varit vaken i sisådär trekvart. Sonen (7 månader) har valt att vakna tidigt och sitter just nu mitt på vardagsrumsgolvet med en tom turkisk yoghurtburk framför sig – den med en grek på – som han behandlar som om den vore en trumma och han  inkarnationen av Keith Moon. Själv sitter jag med hörlurar på mig, lyssnar på Leadbelly och försöker stänga ute det infernaliska oväsen som sonen för.

Leadbelly både skrev egen musik och spelade in versioner av folkvisor. Vi snackar 1920-tal så man får vara tacksam att något alls finns bevarat. Extra mycket har vi att tacka John Lomax för. Han reste runt och spelade in bluesgubbarna på uppdrag av den amerikanska kongressen i syfte att dokumentera den amerikanska traditionen. Leadbelly hittade han i fängelse där han gjorde sin andra volta efter att ha mördat en släkting.

John Hardy är en traditionell amerikansk sång och jag tycker att Leadbellys version är en av de bättre (det finns ännu en där Leadbelly spelar dragspel, se alternativa spellistan). Tydligen baseras texten på en verklig händelse om en man som hängdes som straff för ett mord han begått. Passande i Leadbellys fall även om han kom undan med korta fängelsestraff, något som många menar berodde på att han skrev smickrande sånger om guvernörerna som benådade honom.

Nu börjar sonen dunka takten till Bottle up and go så jag antar att det är dags att byta låt och koka välling.

//T

Gossip: ”Standing in the Way of Control”

Det är underligt hur en sång tycks kunna kopplas ihop så intimt med en plats eller en känsla även efter väldigt lång tid, som ett slags akustisk madelienekaka. Jag har väldigt många minnen från nationslivet (ja, jag har varit en sådan där studentjävel i Uppsala) och spenderade då högvis med nätter med att lyssna på musik och dricka Black Russians. Det är dock konstigt nog inget av de tillfällena som kommer tillbaka när jag hör någon särskild låt.

Jag får istället någon form av mental flashback varje gång jag hör Standing in the way of control. Min studietid var visserligen över, men av någon anledning så befann jag mig i nationens kök tillsammans med J och den urgamla, skruttiga och kraftigt stekosimpregnerade radion började skramla ut den här låten. J vred upp volymen så mycket det gick och det därmed ännu skramligare ljudet började studsa mellan kakelplattor och stekbord. Och det har aldrig låtit bättre.

//T

Led Zeppelin: ”Bring It On Home”

Det har väl knappast undgått någon som följer mina skriverier här att Led Zeppelin står ganska så högt i kurs hemma hos mig, och då drar ändå hustrun ned snittet rätt så rejält. Det finns dock massor med saker som jag inte gillar med Zeppelin: De i allmänhet rätt så larviga texterna som är blandat pubertala och fantasyinspirerade, Plants röstläge som det tar en stund att vänja sig vid och det där snuskigt storvulna som efter ett tag tar över bandets produktion.

Ändå slår de fortfarande luften ur mig varje gång jag lägger på en skiva. Oavsett alla dessa tillkortakommanden så skapade de en dynamisk och brutal magi. John Bonham spelar alltid trummor som om det inte fanns någon morgondag och att han svajar en aning är nästan bra eftersom musiken blir mer levande och de andra musikerna är så ruskigt tighta och skickliga att det fortfarande låter fantastiskt. Plant sjunger skiten ur vem som helst och alla dessa primalskrin som han häver ur sig och själv varit så kritisk mot på senare år låter makalöst bra. John Paul Jones gör det han ska – han lägger en ruskigt svängig bas. Jimmy Page spelar gitarr och han gör det fördjävla bra. Han masturberar dock en aning mycket, men vad fasen – lite får man förlåta.

Det är dock inte delarna för sig som är grejen. Det är dynamiken och det är helheten. Vi har att göra med ett gäng musiker som lyssnar på varandra och som tillsammans blir något alldeles fantastiskt.

Att man dessutom hade den goda smaken att stjäla hej vilt från den amerikanska svarta bluesen gör sedan inte saken direkt sämre. Bring It On Home stal man från Willie Dixon (som skrev den, även om Sonny Boy Williamsson spelade in) och man spelade dessutom så fult att man trodde att man skulle komma undan med det. På tidiga kopior av albumet finns ingen låtskrivningskredd till Dixon alls, men på senare finns hans namn där. Tydligen krävdes det bara en rejäl stämning för att fixa till det. Och tro tusan att han inte ville bli förbisedd – det är en ju en makalöst bra låt.

http://www.youtube.com/v/wz4gRjI-HRA&hl=sv_SE&fs=1?rel=0

(Eftersom Zeppelin inte alls finns på Spotify får det bli en Youtubelänk istället)

//T

Gästinlägg av Prankmonkey: Roy Ayers Ubiquity: ”Everybody Loves The Sunshine”

Var 50:e låt låter vi en gästskribent välja en låt och skriva en text om denna. Den här gången fyller 365 bra låtar 100 och gästskribent är ingen mindre än allas vår Prankmonkey. Förmodligen behöver han ingen närmare presentation, men för er som levt under en sten ett tag och inte upptäck hans blogg så är det just det han gör. Han skriver en blogg. En jävligt bra blogg.

Det vilar något djupt provocerande över alla jävlar som prompt måste koppla ihop låtar med årstider. Sommaren är ju en minst sagt ovälkommen favorit i det sammanhanget. Fråga gänget på EVA Records och DN Kultur som med schweizisk precision en gång om året lutar sig ut från skrapan och försöker lista ut vad kidsen lyssnar på i sommar och skriver en liten åretssommarplågatext om det. Men låt oss för en stund leka med tanken på att du höll en pistol mot huvudet på mig, och jag var tvungen att få ur mig en låt som jag kopplar ihop med plus 24 grader och solen i ögonen, ja, då finns det faktiskt bara en – Roy Ayers Ubiquity – Everybody loves the sunshine.

Ge mig sommar, ge mig lördag klockan fem, ge mig trädäck, grillkol av lövträ och utsikt över Västkustens karga arkipelag. Ge mig glas som klirrar grogg i handen. Ge mig Roy. Jävlar, vad bra det är.

Roy Ayers Ubiquity – Everybody Loves The Sunshine

/P!

Kenta: ”Just idag är jag stark”

Kenta Gustafsson blev känd genom Stefan Jarls filmer som i klump brukar kallas modstriologin och får väl lov att ses som tvåa på listan över Sveriges riksknarkare. Ohotad etta är såklart Christer Pettersson. Det känns rätt  så orättvist att nämna de båda i samma text då Kenta verkar ha varit en rätt skön snubbe som hamnat fel i livet eftersom han fått urusla kort från början medan Pettersson verkar ha varit en genuint otäck jävel.

Kenta fick skit från början, ser ut som Rulle i nöjesmassakern, föraktade samhället och spelade gitarr. Han gjorde det inte speciellt bra, men en fullträff fick han till 1979 och det är Just idag är jag stark. Det blir väldigt starkt med tanke på mannens bakgrund. Man kan fråga sig om en sådan utgivning alls varit möjlig idag. Jag tror inte det och jag tror att 1979 var i sista stund.

//T

Fotnot 1: Just idag är jag stark är Hammarbys kampdänga. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte håller på Hammarby. Jag håller på ett lag som det går bra för. Jag håller på Degerfors.

Fotnot 2: När Filip och Fredrik gjorde sitt program 100 höjdare hade de med klippet nedan från melodifestivalen 1980 där Kenta gör en annan (rätt dåligt) låt. Den stora behållningen är när han efteråt med ett flabb och en blöt puss plattar till Bengt Bedrup så att det sjunger om det. Lyssna gärna på ljuden som Bedrup gör under intimiteterna lite extra.

http://www.youtube.com/v/gbogqscBlQ4&hl=sv_SE&fs=1?rel=0

Marianne Faithful: ”Why D’Ya Do It”

Marianne Faithful hade antagligen mått rätt så mycket bättre av att aldrig hamna i rocksvängen. Resultatet av att hon landade springande mitt i ”swinging London” blev att hon skiljde sig, var någon form av flickvän till Mick Jagger, låg med ett par till i Stones, blev beroende av kokain och heroin, utvecklade anorexia och tappade vårdnaden om sin son. Till slut spenderade hon ett par år på gatan som hemlös och i ett gravt heroinmissbruk.

Den comeback hon lyckades genomföra med albumet Broken English var inget annat än ett mirakel. Hon hade varit fullständigt utslagen – helt nere för räkning, men rest sig på 11. Om man nu hade räknat så långt. Faktum är att hon nog sedan länge förlorat matchen, men ändå på något sätt lyckats få till oavgjort inte ens i sista stund. Att man inte gjort film på hennes öde är ett under, men det kommer nog så snart någon i Hollywood snubblar över idén.

Sista låten på Broken English är Why D’Ya Do It. Texten baseras på en dikt av Heathcote Williams och är inte så lite obscen vilket tydligen fick damerna som skulle tillverka albumet att gå i strejk. Numera känns den inte så farlig, men 1979 kanske det var annorlunda. Det är en speciell sång på många sätt. Det är i grunden en funk-reggae-punklåt men det aggressiva sättet som Faithful sjunger på blir nästan som rap ovanpå den oerhört tighta musiken. Att alls våga inkudera en så innovativ och provocerade sång på ett album som skulle vara hennes comeback till musikscenen efter nästan 10 års tystnad tyder på att damen har cojones.

Marianne Faithful och Mick Jagger när det begav sig.

//T