När jag skriver detta är klockan kvart i sex på morgonen och jag har varit vaken i sisådär trekvart. Sonen (7 månader) har valt att vakna tidigt och sitter just nu mitt på vardagsrumsgolvet med en tom turkisk yoghurtburk framför sig – den med en grek på – som han behandlar som om den vore en trumma och han inkarnationen av Keith Moon. Själv sitter jag med hörlurar på mig, lyssnar på Leadbelly och försöker stänga ute det infernaliska oväsen som sonen för.
Leadbelly både skrev egen musik och spelade in versioner av folkvisor. Vi snackar 1920-tal så man får vara tacksam att något alls finns bevarat. Extra mycket har vi att tacka John Lomax för. Han reste runt och spelade in bluesgubbarna på uppdrag av den amerikanska kongressen i syfte att dokumentera den amerikanska traditionen. Leadbelly hittade han i fängelse där han gjorde sin andra volta efter att ha mördat en släkting.
John Hardy är en traditionell amerikansk sång och jag tycker att Leadbellys version är en av de bättre (det finns ännu en där Leadbelly spelar dragspel, se alternativa spellistan). Tydligen baseras texten på en verklig händelse om en man som hängdes som straff för ett mord han begått. Passande i Leadbellys fall även om han kom undan med korta fängelsestraff, något som många menar berodde på att han skrev smickrande sånger om guvernörerna som benådade honom.
Nu börjar sonen dunka takten till Bottle up and go så jag antar att det är dags att byta låt och koka välling.
//T
