Raphael Saadiq är något av en retro-R’n’B snubbe. Det vore väl konstigt om inte också den genren gav upphov till en massa retromusik, precis som rocken gjort i 35 år nu. Han har producerat en massa artister men också gjort ett par album med gammal hederlig R’n’B nu, och en hel del svänger. Han har dock samma problem som genren hade när det begav sig: Det blir lätt förbannat tråkigt med mer än en låt i taget.
Därmed passar det ju utmärkt att han får vara med här på listan.
//T
Jag saknar funken. Oavsett vad Timbuktu säger så har vare sig han eller någon annan bringat den på ett bra tag. Senast i raden var väl kanske Prince, som han väl heter igen efter att varit känd som en kludd på ett papper ett tag. Man kanske inte ska klaga i och för sig, det tycks ju krävas ett rätt så stort mått av galenskap för att bringa just funken, och då menar jag inte Karl-Oskar-Robert-Broberg knäpp. Det krävs något med djupgående hysteriskt kombinerat med en hybris som inte går av för hackor.
Alla de artister som jag menar kan/kunde spela riktigt bra funk slår mig som om de har/hade ett självförtroende som gränsar till galenskap. Sly Stone, James Brown, Prince och George Clinton. Där har ni en psykavdelning som skulle kunna dra ihop ett hyfsat jam samtidigt som de knäcker självaste ryggraden på syster Ratched. Detta sekunderna innan de flyger på varandra och slåss till sista blodsdroppen om vem som är bäst. Förutom Prince då. Han skulle slåss vid James Browns sida, försvarandes sin hjälte med all den kraft som 38 kg muskler, ben och paljetter kan uppbåda.
George Clinton låg bakom två av de största funkbanden under 70-talet: Parliament och Funkadelic. Parliament spelade funk som om det inte fanns någon morgondag och bar scenkostymer som borde ha fått de flesta i bandet att önska att det inte fanns någon. Parliament och Funkadelic bestod till stor del av samma musiker, men banden hade sina egna distinkta sound. Båda banden är väl värda att lyssnas ordentligt på, även om inget av dem når upp till den återhållsamma och supersvängiga funk som Sly & the Family Stone spelade.
//T
När Joe Strummer dog befann jag mig i mitt barndomshem, hos mina föräldrar, för att fira jul. Jag satt av någon anledning strax innan middagen och kollade text-TV – det här var långt innan Internet hittade till obygden – och där hade man en kort notis om att Joe Strummer hade gått bort. Jag minns att jag faktiskt blev en aning chockad. I vanliga fall blir man inte särskilt förvånad när de gamla hjältarna lägger näsan i vädret – de börjar ju bli rätt så gamla, de flesta av dem. Strummer var ju inte ens särskilt gammal och jag hade sett en intervju med honom några dagar innan där han mest verkade fylld av hederlig bitterhet och kamplusta och inte ett dugg på väg att gå och dö.
Dog gjorde han dock, av ett medfött hjärtfel, och jag blev dagen innan julafton ståendes i någon form av spontan tyst minut i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar.
Strummer var sångare och gitarrist i The Clash vars musik jag älskat sedan jag hörde London Calling första gången. Strummer spelade de sista åren av sitt liv med The Mescaleros och från det, för Strummer, postuma albumet Streetcore kommer Get Down Moses. Det är en tung dub-rocklåt med blås och Strummer omisskännliga stämma som ledstjärna och jag tycker att det är något av det bästa jag hört honom göra sedan The Clash-tiden.
//T
När jag skummade igenom det senaste numret av Sonic så slogs jag av hur ointresserad jag känner mig av dagens musik. Visst bubblar det ibland upp roliga, bra och intressanta saker till ytan, men på det stora hela så har det stagnerat. Det görs på sina håll alldeles fantastisk musik, men nästan bara inom de ramar som sattes redan under 70-talet.
Det stämmer inte in på Hip Hop - säger ni nu – och inte R’n’B! Nej, kanske inte, men det är å andra sidan de två genrer som just nu känns tråkigast och tjatigast av dem alla och har dessutom gjort så ett tag. Det behövs verkligen något som känns fräscht och som ruskar om lite.
Vari svaret ligger vet jag inte, men jag tror att en återgång till det gamla i meningen att man måste ut och spela live mycket och länge innan man spelar in sina skivor är en del i det hela. Man måste sluta spela in instrument och sångpålägg var för sig och istället ta hänsyn till det så viktiga samspelet mellan musikerna – och inte minst studiolokalen. Detta räcker dock inte. Det behövs antagligen en ny genre. Det behövs energi och det behövs en frontfigur. Någon som går före och sparkar ned de så cementerade murarna. Det har hänt förr och det kommer att hända igen, men frågan är om jag orkar vänta den här gången.
Dagens låt kommer från en artist som knappast kommer att stå för det efterfrågade förnyandet. Snarare har han ständigt blickat bakåt, men gjort det med en ambition att göra varje genre till sin och han har gjort det bra. Anledningen till att han känns ständigt vital är att han aldrig gått på myten om sig själv eller fastnat i en enda musikalisk fåra. Han har ständigt förnyat i alla fall sig själv – på gott och på ont.
Gone, Gone, Gone (Done Moved On) är väl en passande låttitel för dagens predikan? Robert Plant spelade in denna cover tillsammans med Alison Krauss till deras gemensamma album Raising Sand. Här utforskar man med hjälp av T-Bone Burnett bluegrass och amerikansk folk. Nyskapande? Knappast.
//T
Det är sällan som grupper sammansatta av musiker från olika redan existerande band blir lyckade. Exemplen på smått katastrofala försök är mångtaliga och har Queens of the Stoneage i spetsen, medan ett av de mest lyckade svenska är The soundtrack of our Lives. Ännu ett exempel på ett sådant band är numera insomnade Sweet Chariots.
Jag hade sånär glömt av projektet Sweet Chariots tills jag hörde Cry No More Tears i en trailer på SVT, där man förvisso hållit Chariots fana högt ett tag nu. Gruppen i fråga var ett samarbete mellan Atomic Swings Niclas Frisk och Popsicles Andreas Mattson och så vitt jag vet släppte man bara en fullängdare innan man lade det hela i malpåse. Denna är helt ok, med ett lysande undantag som istället är briljant – Cry No More Tears.
//T
