Jag saknar funken. Oavsett vad Timbuktu säger så har vare sig han eller någon annan bringat den på ett bra tag. Senast i raden var väl kanske Prince, som han väl heter igen efter att varit känd som en kludd på ett papper ett tag. Man kanske inte ska klaga i och för sig, det tycks ju krävas ett rätt så stort mått av galenskap för att bringa just funken, och då menar jag inte Karl-Oskar-Robert-Broberg knäpp. Det krävs något med djupgående hysteriskt kombinerat med en hybris som inte går av för hackor.
Alla de artister som jag menar kan/kunde spela riktigt bra funk slår mig som om de har/hade ett självförtroende som gränsar till galenskap. Sly Stone, James Brown, Prince och George Clinton. Där har ni en psykavdelning som skulle kunna dra ihop ett hyfsat jam samtidigt som de knäcker självaste ryggraden på syster Ratched. Detta sekunderna innan de flyger på varandra och slåss till sista blodsdroppen om vem som är bäst. Förutom Prince då. Han skulle slåss vid James Browns sida, försvarandes sin hjälte med all den kraft som 38 kg muskler, ben och paljetter kan uppbåda.
George Clinton låg bakom två av de största funkbanden under 70-talet: Parliament och Funkadelic. Parliament spelade funk som om det inte fanns någon morgondag och bar scenkostymer som borde ha fått de flesta i bandet att önska att det inte fanns någon. Parliament och Funkadelic bestod till stor del av samma musiker, men banden hade sina egna distinkta sound. Båda banden är väl värda att lyssnas ordentligt på, även om inget av dem når upp till den återhållsamma och supersvängiga funk som Sly & the Family Stone spelade.
//T
