Nina Simone: ”To Love Somebody”

Något som jag insett när jag skrivit alla dess inlägg är att det inte är helt lätt att omedelbart avgöra om en låt är bra eller inte. Missförstå mig rätt nu: Det är inte svårt alls att avgöra om man gillar det man hör eller inte, men ofta spelar produktion och själva inspelningen också en stor roll. Vissa låtar kan i grunden vara alldeles fantastiska men artisten i fråga klarar inte av att göra den rättvisa.

”To Love Somebody” har jag hört i flera versioner och varje gång avfärdat som rätt så dålig och smetig – tills jag hörde Nina Simones version. Det ÄR en bra låt. När Nina gör den.

//T

Morcheeba: ”Mandala”

En kortare vistelse i Berlin för en tid sedan mer eller mindre våldsexponerade mig för Morcheeba, men jag har inte riktigt fått grepp om dem förrän nu. Att det var bra insåg jag snabbt, men de tycks kräva sin inlyssningsperiod. Tipset är därför att ni spelar ”Mandala” sådär 8 gånger på rad. Sedan kommer ni – om inte förr – att inse hur briljant det är.

//T

Gästinlägg av Mikebike: Nick Cave: ”The Ship Song”

(Var 50:e låt låter vi en gästskribent välja en låt och skriva en text om denna.) Jag var antagligen sist i min åldersgrupp att upptäcka bloggar som fenomen alls och när jag väl gjorde det så berodde det på att min vän Maria tipsade mig om ”Bloggfrossa & Mannen som blev trött”. En blogg som jag sedan dess följt slaviskt. Därmed blev jag verkligen tokglad när mannen bakom Bloggfrossa – som kallar sig Mikebike – gick med på att skriva gästinlägget nedan. Mikebike är – som jag uppfattat det genom att läsa hans blogg – Göteborgare, lätt hypokondrisk och jävligt rolig. Dessutom verkar han ha bra musiksmak. Läs Bloggfrossa här. //T

När jag fick frågan om jag ville skriva det 150:e inlägget på den här bloggen svarade jag ja som av reflex. Vilken ära. Jag anade ju inte att det skulle ge mig så mycket bekymmer.  En bra låt. Det finns ju hur många som helst. Hur svårt kunde det vara? Svårt skulle det visa sig. Jävligt svårt.

Jag upptäckte snabbt att listan bara (med något undantag) innehöll en låt från varje artist och givetvis var Nick Cave redan avprickad. Synd, tänkte jag, men då väljer jag väl något annat… som vore det världens enklaste sak. Och det kanske det är när man har några hundra låtar på sig att bränna av. Men om man bara har EN chans på sig, då är det en förbannad plikt att välja med extra omsorg. Då får det kanske också bli en låt alla redan har hört även om det nästan motverkar syftet med den här bloggen. Så efter mycket grubblande (även nattligt), samt upptäckten av att flera av de artister jag hade tänkt välja något av även de var tagna, bestämde jag mig för att högaktningsfullt skita i ”reglerna”.

Jag ville ta en låt som lägger sig sked med mig när jag lyssnar på den, en låt jag kan höra på repeat tusen gånger och ändå be om backning, en av de låtar jag älskar högst av alla – The Ship Song.

Det sägs att The Ship Song är skriven som en kärleksförklaring och handlar om Nick Caves och Anita Lanes stormiga förhållande. Andra säger att den är tillägnad PJ Harvey och handlar om olycklig kärlek. Bara Nick Cave vet väl exakt vad han ville säga med den, men det spelar egentligen ingen större roll. En låts storhet uppstår ju i lyssnarens tolkning, där den får ackompanjera egna upplevelser och de referenser man själv kopplar samman med den.

The Ship Song har betytt mycket för mig genom åren. Därför väljer jag att uppmärksamma just den. Bara sådär. Det är trots allt en jävligt bra låt, vilket ju är själva grundkriteriet för att hamna i det här sällskapet. Den har alltid slagit an en sträng av vemod hos mig. På det bra sättet. Enligt min mening har den en enorm spännvidd och skulle fungera som ledmotiv för såväl ett bröllop som en begravning. För mig handlar den om de stora känslorna. Om intensiv åtrå, passion, gräl, försoning, evig vänskap och främst av allt; den stora kärleken.

Var 50:e låt låter vi en gästskribent välja en låt och skriva en text om denna.  Den här gången fyller vi 150 .

Cee-Lo Green: ”Fuck You”

Att beskriva Cee-Lo Green som nästa stora soulstjärna känns fel. Han är liksom redan där, men är ändå inte riktigt så där allmänt igenkänd som man kanske måste kräva av en av de största. Detta tror jag i sin tur enbart beror på att han varit en lojal del i Gnarls Barkley och får man göra en liten förutsägelse så kommer han vara Solomon Burke-stor om bara ett par år. Och då menar jag inte bara till omfånget.

Cee-Lo Green släppte ett soloalbum förra året. Det var bra om än inte på något sätt fulländat. Det fanns lite för många svaga kort låtmässigt även om sången hela vägen var oklanderligt toksnygg. Bäst av låtarna var ”Fuck You” – eller ”Forget You” som den städade MTV-versionen hette. Förutom att vara bäst på albumet så var låten en av de bästa från hela 2010.

//T

The Mountain Goats: ”No Children”

Musik är något att ta på djupaste allvar. Musiker som håller på och försöker vara lustiga har missuppfattat något elementärt med musik. Därmed ligger t.ex. stora delar av Frank Zappas produktion risigt till när det gäller att komma med på min lista. Maken till begåvad musiker får man leta efter, men han pissade bort massor av bra musik genom att försöka vara rolig. Är man musiker ska man fan lida, och man ska lida snyggt. Det är kanske ok att vara lycklig, men man får aldrig bli ha-ha-lycklig. Klädsamt glad – kan vi väl kalla det – är möjligen att sträva efter, men det får aldrig resultera i att du vill få andra att skratta. Möjligen kan du få dispens för att få dem att sluta att gråta.

En som fattat ovanstående men som i viss mån struntar i det är John Darnielle i The Mountain Goats. Han skriver texter som ofta är melankoliska men som ibland också har ett stråk av den djupsvartaste humor man kan tänka sig. Det är ibland roligt, men man kan inte skratta. Det är ofta sorgligt men humorn hindrar en från att gråta. Det är aldrig ha-ha-roligt.

Albumet Tallahassee handlar om ett par som är djupt olyckliga i sitt äktenskap och som jobbar hårt på att medvetet supa ihjäl sig. I låten No Children från albumet besjungs parets framtidsdrömmar. Dessa består t.ex. i att:

”I hope that our few remaining friends give up trying to save us

I hope we come up with a fail-safe plot to piss off the dumb few who forgave us.

…

I hope I cut myself shaving tomorrow

I hope it bleeds all day long

Our friends say it’s darkest before the sun rises

We’re pretty sure they’re all wrong.”

//T

The Magic Numbers: ”Runnin’ Out”

Något av det bästa som 2000-talets första årtionde producerade var The Magic Numbers. Deras melodiösa pop med sångharmonier och små vackra duetter mellan vokalisterna Romeo och Angela gör mig alltid glad och får mig att lyssna till lite extra. Ofta är melodierna betydligt mer finurliga än vad första intrycket får en att tro. Det gör att låtarna håller länge och ibland upptäcker jag att en låt eller två som jag först nästan avfärdat som en bagatell växer sig starkare och starkare för att bli den bästa låten på skivan.

Jag såg dem på Arvikafestivalen för några år sedan och det var väldigt trevligt. De såg ut som små mysiga troll och spelade magisk pop på festivalen som marknadsför sig med att den ligger mitt i skogen. Det kändes helt rätt.

//T

Anna von Hausswolff: ”Old Beauty/Du Kan Nu Dö”

Sätt dig bekvämt någonstans där du inte blir störd. Förhoppningsvis har du dina bästa högtalare just där – i annat fall kan det vara värt det att möblera om. Sedan slår du på Anna von Hausswolffs ”Old Beauty/Du Kan Nu Dö” på lagom hög volym och lyssnar. Du kommer – såvida du inte redan hört henne – bli lätt chockerad över hur makalöst bra det är. I 4:38 kommer du att koncentrerat lyssna sittandes lätt framåtlutad och bara svepas iväg. Sedan börjar hon att sjunga på svenska och då kommer du nästan att börja gråta.

Så jävla bra.

Och hon är 24 år. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av den här människan i framtiden, för stordåd har hon redan gjort.

//T

Flytt, bantning och sportmetafor.

Så befinner sig vår blogg på sin tredje adress under sin korta levnad. Råttorna lämnar skeppet nu när kapten Prankmonkey dragit sig tillbaka och med det följer några små ändringar på ytan och en större djupgående:

När jag sparkade igång det här projektet så visste jag inte att det fanns någon som kallades 365-bloggar. Det dessa bloggar tydligen har gemensamt är att de publicerar ett inlägg om dagen – något vi inte har gjort. Dessutom börjar 365 inlägg kännas i mastigaste laget, och för att ”kunna behålla gnistan hela vägen in i kaklet” så passar vi i och med flytten på att minska antalet låtar en aning. Alltså ger vi er: 202 Bra Låtar.

Hoppas det ska smaka.

//T

Rage Against The Machine: ”Fistful of Steel”

Jag har spenderat otaliga kvällar över en öl diskuterandes mängder av musikrelaterade oväsentligheter. Länge stötte och blötte – mest blötte, tror jag – vi idén om ”Världens fulaste band” i vilket nu aktiva musiker plockades ihop till en inte så smickrande supergrupp. Det här var ett tag sedan ska sägas, och jag var ung, småfull och dum. Lemmy fick spela bas.

 

En annan lista som drömdes upp över de där ölen var ”Bästa debutalbum”. Här finns mängder av kandidater och det finns en tydlig trend i att många bands första släpp också är det bästa. Teorin är att man då samlat på sig en massa material innan man får chansen att ge ut det. Det rör sig närmast om en ”Best of…” redan då. Jag vill minnas att vi fick ihop en riktigt bra lista, men till sin natur var detta inget man skrev ned och jag tror att det är för evigt borta.

 

Ett album som jag minns nämndes är Rage Against The Machines självbetitlade debut. Jag lyssnade igenom det häromdagen för första gången på mycket länge och får väl erkänna att det i mina öron åldrats en hel del. Jag tror dock att det ligger ganska så mycket hos mig eftersom det är så tydligt förknippat med början på min studenttid och kanske i viss mån med gymnasietiden, när jag tänker efter. Det är bra, var antagligen ganska fräscht när det begav sig och det är befriande att höra någon som orkar vara riktigt förbannad.

 

//T

The National: ”Runaway”

The National är och har varit kritikernas älsklingar ett tag, men jag skulle hävda att det är först nu de på allvar börjat ta sig ut i det allmänna medvetandet därute – i alla fall i Sverige. Det är alltså nu som kritikerna kommer att börja såga dem. Kom ihåg var ni läste det först. Albumet ”High Violet” går inte att såga – det är för bra – men det skulle förvåna mig mycket om inte nästa albumsläpp alternativt spelning i Sverige beskrivs som ”trött” eller att man hävdar att bandmedlemmarna tycks ”mätta på framgång”.

The National är nya favoriter i min värld. Jag gillar verkligen det senaste släppet och kan inte vänta på att sätta tänderna ordentligt i de tidigare fyra albumen. Bäst på ”High Violet” är ”Runaway” där en självklar melodi görs så vacker att den skulle ha kunnat vara gjord av en olyckligt kär Anthony Hegarty på nedåttjack. The National sportar återhållet blås, pukor och stråkar, allt för att röra vid det där innersta hos lyssnaren. De lyckas.

//T