The Pogues och The Dubliners: ”The Irish Rover”

Irland har länge varit västeuropas stora oroshärd. IRA, fattigdom och folk som Bono och Bob Geldof som lyckas göra sig hörda i mediebruset. Mitt i allt detta har Shane MacGowan stått som ett fyrtorn. Förvisso har han lutat mer än vad som borde vara fysikaliskt möjligt utan att falla, men man har alltid vetat var man haft honom. På puben.

Maken till tragisk människa har jag aldrig sett på en scen och jag blev väldigt illa berörd av den konsert som det återförenade The Pogues gav på Way Out West för några år sedan. Shane är tydligt genomalkoholiserad och det finns bara en halv människa kvar bakom det där söndervittrade garnityret. Trots detta baxas han dyngfull upp på scenen för att några andra också ska kunna tjäna lite pengar. Ytterst tragiskt.

Jag kan dock inte låta bli att älska mycket av den musik han gjorde på toppen av sin karriär tillsammans med The Pogues och de andra irländarna kan bara drömma om att skriva texter som han. ”The Irish Rover” är dock en traditionell irländsk visa som The Pogues spelade in tillsammans med The Dubliners till de sistnämndas 25 årsjubileum. Det sjungs på svindlande irländsk dialekt och man kan riktigt se framför sig hur gubbarna lärde spolingarna att dricka Guinness på rätt sätt: Lite långsammare än hur Shane brukar hinka vodka.

//T

Miss Li: ”Backstabber Lady”

Det har snackats mycket – och välförtjänt – om Robyns trippelsläpp av EPs under förra året, men än mer imponerande var Miss Lis debutår med tre fullängdssläpp. Sedan valde hon att kaxigt nog att toppa med ett best-of-album över detta första år.

Jag läste någonstans att hon inte gillar att överarbeta låtarna i studion, vilket hörs i det att det låter spontant och levande. Dessutom menade hon att hon inte orkade känna som att hon födde barn varje gång hon släppte en skiva och därför var det bättre att sluta tänka för mycket och bara släppa skivorna. Jag tycker detta är föredömligt. Spontanitet och lite lekfullhet är bristvara i dagens musik. Jag har sett henne ett par gånger live och varje gång har det varit riktigt bra. Spelglädje och underhållning, ett matchande band och bra material.

”Backstabber Lady” är en på många sätt typisk Miss Li-låt – enkelt men charmigt pianokomp, blås som spelar nästanpå klezmerinspirerat och den där speciella och uttrycksfulla rösten ovanpå allt. Och ett sjujävla sväng, när hon sätter den sidan till.

//T

Soundtrack Of Our Lives och Nina Persson: “Bängen Trålar”

Jag har haft Soundtrack Of Our Lives som en av mina favoriter sedan jag hörde deras genombrottssingel ”Instant Repeater 99” första gången. Den första uppsättningen med Björn Olsson tycks dock ha varit den bästa, och lite tycker jag att de stått och stampat den senaste tiden. Bandet tycks liksom inte vara det viktigaste i världen för medlemmarna längre, vilket visserligen är rimligt med tanke på deras begynnande ålderdom. Det visar sig också i att nästan samtliga är involverade i diverse sidoprojekt och i ett av dessa spelade ett par av dem tillsammans med Nina Persson under en av hennes turnéer med A Camp.

Här har hela Soundtrack teamat upp med Persson och gör Nationalteaterns gamla ”Bängen Trålar” på äkta göteborska. Det svänger, och Fredrik Sandsten spelar trummor på det där sättet som jag är så svag för. Lyssna bara på hur han går fullkomligt loss i refrängen ivrigt påhejad av Ian Persons gitarr.

I övrigt så blev jag omåttligt road av när Nina Persson berättade om hur hon brukade dansa runt med ett par maraccas för att ha något att göra när det inte skulle sjungas i Cardigans. Efter ett par veckors turnerande var upptäcker hon att trummisen borrat hål i dem och hällt ut innehållet i frustration över att han hela höll på att tappa takten när hon dansade runt och spelade i otakt.

//T

Pixies: ”Debaser”

Jag minns inte exakt hur Pixies album Dolittle hamnade i min skivsamling. Något som jag däremot har ett tydligt minne av är när jag lyssnar på skivan för första gången och som första spår hör ”Debaser”- de larmande gitarrerna, sångens skrikande desperation och basgången slog mig i huvudet på ett sätt som jag ännu inte hämtat mig ifrån. Och det måste ha varit minst tio år sedan det hände.

Låten sägs handla om Dalí och Buñuels tidiga surrealistiska och klassiska film Un chien andalou och därmed får vi en viss förklaring till den bitvis bisarra och kusliga texten (”Slicin’ up eyeballs…”).

//T

Pink Floyd: ”The Great Gig In The Sky”

Som för att skylta med min känsliga och komplicerade natur slår jag som uppföljning på förra inlägget till med en låt av bandet som mer än alla andra pysslat med musik i just albumform. Pink Floyd hade – man väl lov att använda dåtid nu? – för vana att göra musik i konceptalbumform. En form av musikskapande jag trots min ”albumpersonlighet” har mycket svårt för då det i allmänhet blir krystat, svulstigt och olyssningsbart. Ett sammanhållet album är lovvärt – ett konceptalbum borde vara straffbart. Faktiskt.

Jag gillar mycket av det Pink Floyd gjort om man väljer att lyssna på låtarna lösplockade från sitt konceptuella sammanhang. Då blir det inte lika pretentiöst och ganska ofta riktigt bra. När det gäller albumkungarna rekommenderar jag alltså att ni skippar just albumen som helhet. Ladda istället spellistan och slå på ”shuffle”. Då kommer ni att hitta guldkornen istället för att vara för deprimerade halvvägs in i The Wall för att hitta de riktigt bra låtarna.

”The Great Gig In The Sky” kommer från albumens album Dark Side Of The Moon och är skriven av den medlem i Floyd som kanske ansetts vara minst viktig musikaliskt sett, Richard Wright. Han och den då mest dominante medlemmen Roger Waters gick ett antal ronder efter The Wall vilket ledde till att Wright först fick sparken och senare till splittringen av den mest populära sättningen.

Hur som helst är ”The Great Gig…” ett mästerverk och den liveversion som finns nedan är inget annat än briljant. Originalet hittar ni här.

//T

Mumford & Sons: ”The Cave”

Jag är egentligen en utpräglad albummänniska, vilket – med tanke på att jag driver en blogg om låtar – kan tyckas en aning paradoxalt. Hur som helst så tycker jag att utvecklingen som pågått en längre tid nu är lite tråkig. Det lyssnas mer och mer på låtlistor där man bara plockat ut en låt per artist – där slog det där paradoxala till igen – och albumens musikaliska och konstnärliga helhet försvinner i den enorma tillgänglighet som Internet gör möjlig. Tillgängligheten är visserligen inte ett problem i sig men dagens förbannade ungdom vet ju inte hur man lyssnar på bra musik. De byter ju låt hela tiden, vilket antagligen är en total nödvändighet med tanke på vilka låtar de lyssnar på.

Jag är en gubbe. Jag vet.

Mumford & Sons album Sigh No More bör egentligen höras i sin helhet. Det är både svulstigt och återhållsamt på samma gång och är en riktigt trevlig bekantskap. När det är som bäst andas det The Band. Det enda som skrämmer mig är att jag plötsligt tycks ha börjat uppskatta musik där banjo räknas som ett fullvärdigt instrument.

Gubbe, var det ja.

//T

Blur: ”Tender”

Det kan tyckas vara ett av de mer tråkiga och meningslösa låtvalen, men jag måste sluta tänka så. Jag kan inte ha som mål att tipsa er om bra låtar som ni inte tidigare hört utan att skriva detta för att plocka ihop en hel lista med låtar som betyder något för mig – låtar som jag tycker är bra. På något annat sätt kan jag inte göra det, för då blir det falskt och helt meningslöst. Om däremot ni tre, fyra personer som läser här trots allt gillar låtarna jag väljer ut, så gör det mig väldigt glad.

Den här låten och bandet fick en speciell plats hos mig efter att jag såg Blur på Roskilde. Spelningen var kanske inte fantastisk, de var inte ett favoritband, men jag såg dem med en hel hög goda vänner, vädret var vackert och ölen var kall. Vi stor längst fram, dansade loss som om det inte fanns någon morgondag och skrålade tillsammans med en hop andra ölfryntliga, stinkande och lyckliga festivalbesökare melodin till ”Tender” mellan de andra låtarna tills Alex James inte kunde hålla sig längre utan började spela med till vårt oväsen. Resten av bandet hängde på och antagligen sabbade vi låtlistan alldeles. Ovan nämnde basist skakade på huvudet och log under större delen av resten av konserten. Jag tror att han var lika lycklig som vi, om än säkerligen full på champagne istället för på surt tetravin och hög på kokain istället för på något så corny som bra väder och gott sällskap.

//T

Donny Hathaway: ”The Ghetto”

Jag har haft med ”The Ghetto” på min lista över låtar som ska vara med här sedan jag drog igång det här projektet. Problemet är bara att jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Det är det enda jag hört av Donny Hathaway, vad jag vet. Inte heller har jag någon direkt relation till låthelvetet förutom att jag tycker att den är bra – vilket förvisso är det enda krav jag har på en låt till den här listan.

En sten faller från mina axlar.

//T

Bo Diddley: ”Bo’s Bounce”

Bo Diddley var en av de stora bluesgubbarna och skrev klassiker som ”I’m A Man”, ”Before You Accuse Me (Take A Look At Yourself)” och ”Who Do You Love”. Hans skivor sålde bra, främst under slutet av 50-talet, men han blev aldrig på samma sätt en superstjärna som många av de artister som spelade in covers på hans låtar – vilka inkluderar The Rolling Stones, The Yardbirds, The Who m.fl. I och med detta blev hans musik – visserligen inte nödvändigtvis i förstahandsversionen – en stor inspirationskälla till mycket av den rockmusik som vi tar för självklar idag.

Jag blev medveten om Bo Diddley existens och briljans när jag såg honom göra ett gästspel under en Stones konsert någon gång för länge sedan. En krumryggad gubbe med flaskbottenglasögon och fyrkantig gitarr som spelade skiten ur Ronnie Wood och fick Keith Richards att verka bakåtsträvande och tråkig. Tyvärr så envisades han med att sjunga också, vilket i allmänhet förtar intrycket en aning när det kommer till Bo. ”Bo’s Bounce” är instrumental.

//T

Love: ”A House Is Not A Motel”

Love var länge en av 60-talets bäst bevarande hemligheter. De spelade till en början en ganska brötig psykedelia som nog inte stack ut särskilt mycket ur hippiemyllret. Albumet Forever Changes är dock så mycket mer än så. Någonstans förebådar det den lite mjukare, inte fullt så bluesinspirerade, våg av amerikansk rockmusik som skulle komma mot slutet av 60-talet med sina akustiska gitarrer, vackra arrangemang och återhållna sång. När det behövs tvekar dock inte gruppens frontman och gitarrist Arthur Lee inför att hänga på sig den elektriska gitarren och resolut stampa till på distpedalen varpå han svävar bort i evighetslånga solon

Tyvärr kom nog albumet lite före sin tid. Det sålde dåligt, originalsättningen av gruppen splittrades och Arthur Lee blev aldrig lika inspirerad igen. Däremot så har Forever Changes i efterhand fått det erkännande det förtjänar.

//T