OutKast: ”Hey Ya!”

Efter att ha gjort en ofrivillig paus på en dryg vecka är det dags att komma tillbaka och det med besked. Jag slår till på en av 00-talets allra bästa låtar, om det inte rent av är den bästa.

När hip hop-duon OutKast valde att göra en Kiss och spela in ett varsitt soloalbum för att sedan släppa dem som ett dubbelalbum under gemensam flagg funderade jag allvarligt på om det var deras svanesång. Tydligen var så icke fallet och med tanke på den monumentala succé som Speakerboxxx/The Love Below gjorde så hade de nog inte ens en möjlighet att lägga ned. Big Boi – som var först med att ha spelat in sitt album som soloartist – gjorde ett fantastiskt jobb, vilket tydligen fick den andre medlemmen Andre 3000 att gå bananas av kreativitet. Det svänger högt som lågt och riktigt gnistrar om vissa nummer och jag tycker att det är tydligt att det är den senare som gjorde den bästa halvan av dubbelsläppet.

Bäst av alla låtar är den uttjatade ”Hey Ya!”. Ni har hört den spelas så mycket och till den milda gräns som borde innebära omedelbar och spontan självantändning för er alla om ni någonsin tvingades höra den igen. Men så blir det inte och ni vet om det. Istället blir ni trots allt lite glada när den går igång, och ni har – liksom jag – kommit på er själva med att sittdansa i skrivbordsstolen mer än en gång. Och jag sittdansar fan aldrig.

//T

Karl Gerhard: ”Den ökända hästen från Troja”

Det behövs ganska exakt en kuplett på den här listan och det får bli den mest klassiska av dem alla. Möjligen är ovanstående mening lite av en efterhandskonstruktion efter att jag häromdagen hörde jag Karl Gerhards ”Den Ökända Hästen Från Troja” på radion. Det är en svidande kritik av nazityskland och Sveriges hållning till detta, som spelades på revy mitt under brinnande världskrig.

”Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.”

Textrader som de ovan fick tyskarna att gå i taket och stadsminister Per-Albin Hansson ringde personligen upp Karl Gerhard för att få honom att inte längre framföra numret eftersom ”dom [tyskarna] tycker inte om det”. Enligt Karl Gerhard själv bemötte han detta genom att fråga: ”Anser excellensen att det är lämpligt att på det här sättet underrätta svenska folket att vi har en tysk regering?”. Inte långt senare utfärdades ett polisförbud mot att framföra sången. Då ska man ha ställt in den enorma trähäst som ingick i numret på scenen med munkavle istället.

Tydligen en rejält vass man, denne Karl Gerhard. Hatten av.

//T

The Seeds: ”Pushin’ Too Hard”

The Seeds är i sig bevis för att banden inte var bättre på att spela på sina instrument på 60-talet. Detta är garagerock och treackordsmusik långt innan punken och för det mesta är det inte ens särskilt charmigt. ”Pushin’ Too Hard” har dock ett driv i sig som är tilltalande och sångarens nästan metalliska och lite pressade sång gör att man lyssnar lite extra när man hör den. Tyvärr faller den första förälskelsen ganska så snabbt när man försöker att lyssna på ett par andra låtar av The Seeds och upptäcker att allt låter mer eller mindre likadant. Jag lägger trots detta in ”Evil Hoodoo” i den alternativa spellistan på grund av det brutala soundet och den suggestiva känslan trots det höga tempot.

//T

Peps Persson: ”Jag har bott vid en landsväg”

Peps Persson uppfyller knappast sinnebilden av den fryntlige skåningen. Han är trådsmal, förbannad och inte det minsta rödblommig. Edvard Persson, som skrivit ”Jag har bott vid en landsväg”, är däremot mannen som tycks ha givit upphov till våra fördomar om skåningar. Bollrund, pilsnerfryntlig och ständigt tuggandes på en halv rögad ål i vänstra mungipan gav han oss många skäl att vilja ge bort Skåne till danskarna eller kanske tyskarna, beroende på världsordning. Möjligen är jag lite orättvis nu.

Hur som helst så är ”Jag har bott vid en landsväg” en svensk klassiker som Peps tar med på en tripp till New Orleans. Han låter den se sig om, insupa atmosfären, pola lite med ett gäng tradjazzare och släpper sedan lös den i en långsam men brutal version som är helt fantastisk. Blåset och Peps munspel har ett grymt samspel och den där släpiga, pårökta diftongindränkta skånskan har aldrig passat bättre. Det är nästan så att man ser ett gäng jazzmusiker vada förbi i form av ett frejdigt begravningståg och när vallarna snart brister har ingen någonstans att bo. Utom Peps. Han bor kvar vid landsvägen och fasen vet om han inte bor någonstans nära en korsning.

//T