Peps Persson uppfyller knappast sinnebilden av den fryntlige skåningen. Han är trådsmal, förbannad och inte det minsta rödblommig. Edvard Persson, som skrivit ”Jag har bott vid en landsväg”, är däremot mannen som tycks ha givit upphov till våra fördomar om skåningar. Bollrund, pilsnerfryntlig och ständigt tuggandes på en halv rögad ål i vänstra mungipan gav han oss många skäl att vilja ge bort Skåne till danskarna eller kanske tyskarna, beroende på världsordning. Möjligen är jag lite orättvis nu.
Hur som helst så är ”Jag har bott vid en landsväg” en svensk klassiker som Peps tar med på en tripp till New Orleans. Han låter den se sig om, insupa atmosfären, pola lite med ett gäng tradjazzare och släpper sedan lös den i en långsam men brutal version som är helt fantastisk. Blåset och Peps munspel har ett grymt samspel och den där släpiga, pårökta diftongindränkta skånskan har aldrig passat bättre. Det är nästan så att man ser ett gäng jazzmusiker vada förbi i form av ett frejdigt begravningståg och när vallarna snart brister har ingen någonstans att bo. Utom Peps. Han bor kvar vid landsvägen och fasen vet om han inte bor någonstans nära en korsning.
//T
