202 Bra Låtar är död…

…länge leve 202 Bra Låtar?

Nu ska jag inte dra ut på det här längre. Den här bloggen är död, men texterna kommer att få ligga kvar här om nu någon skulle vilja läsa om och lyssna på 202 stycken bra låtar.

Jag vill dock ge er en sista liten sak på vägen. Det är en spellista på Spotify som jag har valt att kalla 202 Bra Låtar – Fortsättningen. Här tänker jag – om andan faller på framöver – lägga in bra låtar som jag snubblar över. Där finns redan ett 50-tal låtar som en gång möjligen var kandidater till den här listan, men som inte fick plats. Det vore ju synd att bara kasta bort dem, eller hur?

Då så.

Tack för att ni tittade in ibland. So long, farewell, auf Wiedersehen, adieu.

//Tobias

Avslut – del 3

Nästan alla låtar här på listan kan ni lyssna på om ni har Spotify (via länken i vänsterkolumnen). Glöm inte heller att lyssna på den alternativa listan – som i slutändan blev nästan bättre. De låtar som inte finns på Spotify har jag nu sammanställt länkar till på Youtube nedan, dock med ett undantag: Jag har fortfarande inte hittat Mazarine Street: ”The Bullet” någonstans. Sorry.

Dexys Midnight Runners: “This Is What She’s Like”

Polyphonic Spree: “2000 Places”

AC/DC: “Hells Bells”

Led Zeppelin: “Bring it on home”

Francis Cabrel: “Cent ans de plus”

Pink Floyd: “Great Gig In The Sky”

Bob Dylan: “Not Dark Yet”

Led Zeppelin: “Ten Years Gone”

//T

Avslut – del 2

Jag har roat mig med att skumma igenom samtliga inlägg på bloggen och i samband med det plockade jag ut några stycken som jag faktiskt är nöjd med. Det rör sig alltså inte om låtar som jag tycker särskilt mycket om – utan om själva texterna.

Jag tog narcissistiskt nog bara med inlägg som jag själv skrivit – jag vill inte sitta och bedöma andra (förutom att jag inte skulle få vara med själv annars). Min vän J:s inlägg är frekvent förekommande och samtliga gästskribenters kan ni läsa här.

Tom Jones: ”Hide And Seek”
David Bowie: ”Queen Bitch”
Velvet Underground: ”Oh! Sweet Nuthin’”
Leadbelly: ”John Hardy”
Parliament: ”Up For The Down Stroke”
Blur: ”Tender”
Peps Persson: ”Jag har bott vid en landsväg”
The Rolling Stones: ”Can’t You Hear Me Knocking”

//T

Avslut – del 1

Det har varit roligt att fundera över vilka låtar som ska få vara med på listan. Mot slutet började jag inse att allt jag tänkt skulle vara med inte skulle få plats, så en viss utsortering har skett, men det gör nog å andra sidan det hela bättre. Det är ganska skönt att vara klar med ett projekt som pågått i drygt ett och ett halvt år.

För att avsluta och sammanfatta en aning så tänkte jag skriva ett par korta inlägg till och redan i detta avslöja ett par låtar som jag nog ångrar finns med på listan.

• Melody Gardot lät helt ok när jag skrev om låten, men det blev gammalt fort. Idag skulle jag nog tagit Von Bondies: ”Going Down” istället.
• Kenta Gustavsson fick jag skäll för redan när jag tog med honom och det var nog riktigt. Fast det var kul då och helt uselt är det inte. Byt mot Ane Brun: ”Big In Japan” eller något istället.

I övrigt så är jag så här i efterhand nöjd med mina val. Självklart finns det låtar utanför listan som jag tycker bättre än vissa som är med, men projektet gick å andra sidan inte ut på att plocka ut mina 202 Bästa låtar utan 202 som är bra.

//T

Otis Redding: ”[Sittin’ On] The Dock Of The Bay”

Så är vi vid vägs ände. Hur avslutar man ett projekt som man innerst inne kanske aldrig trodde skulle bli klart? Med världens bästa låt? Självklart. Samtidigt som man i skrivande stund sippar på en kall öl? Lika självklart. Lyssnandes till vågor som rullar genom stereon in likt inbillade självgoda ovationer för att övergå i att njuta av Otis omisskännligt återhållna stämma som sjunger så där fantastiskt vackert över ett enkelt blås och gitarrkomp. Jodå, tackar som frågar, så gör vi.

Otis Redding fick själv aldrig uppleva den monsterhit som ”[Sittin’ On] The Dock Of The Bay” skulle komma att bli. Han dog i en flygolycka bara tre dagar efter att låten spelats in. Det slår mig att flyget måste ha varit en betydligt mer osäker syssla på den här tiden med tanke på hur många av 60-talets artister som tycks ha gått åt i just flygkrascher.

”[Sittin’ On] The Dock Of The Bay” skrevs av Redding tillsammans med Steve Cropper – som för övrigt tycks vara inblandad i flertalet låtar på den här listan – efter att Redding dykt upp i studion med delar av melodin och inledningen av texten klar. Och vilken sång det är! Låten blev aldrig helt och hållet färdigproducerad – vilket inte nödvändigtvis är något dåligt i det här fallet, med tanke på hur sjujävla bra det blev.

Där har ni det. 202 Bra Låtar. Tack för mig. Ha det fint.

//T

The Smiths: ”The Queen Is Dead”

Det här borde min vän J ha skrivit. Han är den store experten på Morrisey och The Smiths och jag kommer aldrig att kunna göra dem rättvisa. Vi diskuterade varför jag inte riktigt går igång på alla cylindrar när jag hör The Smiths, vilket han gör, för en tid sedan. Teorin är att man måste uppfylla vissa kriterier när man börjar lyssna på dem för att till fullo uppskatta dem. Man måste vara man, man måste vara tonåring och man måste må rätt risigt själsligt. Jag missade tyvärr att börja lyssna på The Smiths när den delen av mitt liv passerade och därmed kan jag inte göra så mycket mer än uppmärksamma er på nedanstående textrader och påpeka hur jävla bra det här är.

“So, I broke into the palace
With a sponge and a rusty spanner
She said : ‘Eh, I know you, and you cannot sing’
I said : ‘That’s nothing – you should hear me play piano’”

//T

Gästinlägg: Depeche Mode: ”Everything Counts”

Var 50:e låt låter vi en gästskribent välja en låt och skriva en text om denna. Sist av våra 4 gäster är en gammal kompis som heter Lukas. Det är inte utan att jag var lite orolig över att släppa loss honom här med tanke på att han har en notoriskt usel skivsamling och saknar musiksmak. Jag hade inte behövt oroa mig, kan vi väl konstatera.

Året var 1989 och jag satt hemma hos mina kusiner i Eskilstuna när något plötsligt väckte min uppmärksamhet. Det var min mycket äldre kusin i gymnasieålder med snaggat hår och lång lugg som satte på sin nyinköpta LP; 101 med Depeche Mode. Redan det, i mitt tycke, tuffa fodralet fick pulsen att höjas några snäpp och när den underbara låten Everything Counts spelades var lyckan total. Den då tioåriga pojkkroppen fylldes av en eufori som den inte upplevt sedan Nitzer Ebbs Join in the Chant för första gången avlyssnades. Detta från det av storasystern olovligt lånade blandbandet hon fått av någon kompis. Bandet var tydligen ett så kallat [krååmband], vilket hon gjorde smärtsamt klart för mig när sagda band spelades sönder i min [fristajl] under en bilsemester.

På senare år har ju tyvärr Personal Jesus, Depeches version av Personliga Persson får man förmoda, tagit över tronen som det intro man bara väntar på när man ser dem live. Detta är synd och skam. De industriljud som inleder Everything Counts får mig alltid att rysa och för evigt vara sur på mina föräldrar för att de inte kunde ha vettet att tillverka mig tidigare, eller för den delen varit så oansvariga att de släppt iväg en 10 åring på vad som förmodligen är en av tidernas bästa konserter (när videon spelades in). I jämförelse med det är någon som brölar ut ”reach out and touch faith” ganska mycket Phil Collins.

Fotnot: Detta är för övrigt den enda låt jag vet som är bättre inspelad live än i studio.

//L

PJ Harvey: ”To Bring You My Love”

PJ Harvey verkar alltid leverera. Varje albumsläpp kan man se fram emot och hon är själva essensen av Rock And Roll.

Jag fastnade i PJ-träsket redan med albumet To Bring You My Love – även om jag misstänker att det var några år efter att det släpptes, min vana trogen. Där låter hon radikalt annorlunda mot på det senaste albumet Let England Shake.  Båda är bra, men jag föredrar nog hennes mer Nick Cave-influerade album från 1995. Ryktet säger att de båda dessutom var ett par kring den här tiden, även om det nog aldrig bekräftats av PJ som är föredömligt sur och jävlig mot reportrar när det gäller hennes privatliv.

Titellåten från ovan nämnda album får bli låt nummer 199. Det är långsamt, sparsmakat med instrument och använder PJ:s röst som centralnummer med en urdistad gitarr i bakgrunden. Dessutom älskar jag hur hon lånar inledningsraden från sin gamle idol Captain Beefhearts Safe As Milk till sin egen inledningsstrof på albumet.

//T

Timbuktu: ”Dansa”

Jag brukar inte gilla hiphop på svenska. Kanske är det av samma skäl som jag väldigt sällan tycker att svensk film går att titta på – jag uppfattar det subtila och tänker hela tiden på att det är ett skådespel jag tittar på. I engelskspråkig film har jag inte nog bra känselspröt för att uppfatta detta och därmed stör det inte heller lika mycket – eller så är jag bara van vid att engelska är ”filmspråket”.

När det gäller hiphop så blir ofta det självpåtagna utanförskapet och förortsromantiken och/eller -misären lite väl larvig på svenska. Det är möjligt att själva språket inte lämpar sig lika bra för rapens flow, eller så märker jag kanske hur det liksom är ett spel för att efterlikna sina amerikanska förebilder. Förebilder som nog ofta på riktigt växt upp i slum och misär.

Timbuktu har dock alltid varit det lysande undantaget. Man tror på det han rappar. Det svänger nästan jämt och jag skulle säga att han är mil ovanför sina närmaste svenska konkurrenter. Nu ska väl sägas att jag inte är den som är mest insatt i branschen, så ta det jag säger med en nypa salt.

I dagarna så släppte Timbuktu sitt senaste album Sagolandet och därifrån har jag hämtat ”Dansa”. Det är en låt som sticker ut och som visar på Timbuktus storhet och mognad. Enbart kompad av ett stilla piano och en cello rappar han om hur livet snurrar fortare och fortare och om hur man ska passa in. Och om hur han anpassar sig:

” Jag tar ormen vid svansen och gör det till en dans”

//T

Duffy: ”Warwick Avenue”

Det ligger i min natur att gilla de retroströmningar som funnits i musikbranschen ett tag nu. Visserligen gillar jag inte 80-talsretro och när man inom kort kommer att slå på stora trumman för ”ny-grungen” så kommer jag att vara den förste som kräks. Men: jag gillar 60-talsflörtarna som t.ex. Amy Winehouse och Duffy står för. Någonstans så blir det en motpol till de sura rockbanden och de producentskapade bimbosen som konstigt nog känns fräsch. Nu är jag antagligen den förste i världen att använda ordet ”fräsch” om Amy Winehouse…

Duffy har jag väl egentligen mest hört i hit-form via radio och TV men det går inte att komma ifrån att ”Mercy” och ”Warwick Avenue” är sjujävla bra låtar. Jag hörde ett nyare släpp härom veckan men det föll mig inte alls på läppen. Jag trodde nog att hennes sätt att sjunga var lite anpassat till 60-tals hyllningarna som hennes låtar hittills varit, men det visade sig att hon alltid kör på den där lätt nasala stilen och det funkar nog bara när man försöker vara Nancy Sinatra.

//T