PJ Harvey: ”To Bring You My Love”

PJ Harvey verkar alltid leverera. Varje albumsläpp kan man se fram emot och hon är själva essensen av Rock And Roll.

Jag fastnade i PJ-träsket redan med albumet To Bring You My Love – även om jag misstänker att det var några år efter att det släpptes, min vana trogen. Där låter hon radikalt annorlunda mot på det senaste albumet Let England Shake.  Båda är bra, men jag föredrar nog hennes mer Nick Cave-influerade album från 1995. Ryktet säger att de båda dessutom var ett par kring den här tiden, även om det nog aldrig bekräftats av PJ som är föredömligt sur och jävlig mot reportrar när det gäller hennes privatliv.

Titellåten från ovan nämnda album får bli låt nummer 199. Det är långsamt, sparsmakat med instrument och använder PJ:s röst som centralnummer med en urdistad gitarr i bakgrunden. Dessutom älskar jag hur hon lånar inledningsraden från sin gamle idol Captain Beefhearts Safe As Milk till sin egen inledningsstrof på albumet.

//T

Timbuktu: ”Dansa”

Jag brukar inte gilla hiphop på svenska. Kanske är det av samma skäl som jag väldigt sällan tycker att svensk film går att titta på – jag uppfattar det subtila och tänker hela tiden på att det är ett skådespel jag tittar på. I engelskspråkig film har jag inte nog bra känselspröt för att uppfatta detta och därmed stör det inte heller lika mycket – eller så är jag bara van vid att engelska är ”filmspråket”.

När det gäller hiphop så blir ofta det självpåtagna utanförskapet och förortsromantiken och/eller -misären lite väl larvig på svenska. Det är möjligt att själva språket inte lämpar sig lika bra för rapens flow, eller så märker jag kanske hur det liksom är ett spel för att efterlikna sina amerikanska förebilder. Förebilder som nog ofta på riktigt växt upp i slum och misär.

Timbuktu har dock alltid varit det lysande undantaget. Man tror på det han rappar. Det svänger nästan jämt och jag skulle säga att han är mil ovanför sina närmaste svenska konkurrenter. Nu ska väl sägas att jag inte är den som är mest insatt i branschen, så ta det jag säger med en nypa salt.

I dagarna så släppte Timbuktu sitt senaste album Sagolandet och därifrån har jag hämtat ”Dansa”. Det är en låt som sticker ut och som visar på Timbuktus storhet och mognad. Enbart kompad av ett stilla piano och en cello rappar han om hur livet snurrar fortare och fortare och om hur man ska passa in. Och om hur han anpassar sig:

” Jag tar ormen vid svansen och gör det till en dans”

//T

Duffy: ”Warwick Avenue”

Det ligger i min natur att gilla de retroströmningar som funnits i musikbranschen ett tag nu. Visserligen gillar jag inte 80-talsretro och när man inom kort kommer att slå på stora trumman för ”ny-grungen” så kommer jag att vara den förste som kräks. Men: jag gillar 60-talsflörtarna som t.ex. Amy Winehouse och Duffy står för. Någonstans så blir det en motpol till de sura rockbanden och de producentskapade bimbosen som konstigt nog känns fräsch. Nu är jag antagligen den förste i världen att använda ordet ”fräsch” om Amy Winehouse…

Duffy har jag väl egentligen mest hört i hit-form via radio och TV men det går inte att komma ifrån att ”Mercy” och ”Warwick Avenue” är sjujävla bra låtar. Jag hörde ett nyare släpp härom veckan men det föll mig inte alls på läppen. Jag trodde nog att hennes sätt att sjunga var lite anpassat till 60-tals hyllningarna som hennes låtar hittills varit, men det visade sig att hon alltid kör på den där lätt nasala stilen och det funkar nog bara när man försöker vara Nancy Sinatra.

//T

Radiohead: ”You And Whose Army?”

När jag vaknade i morse hade jag en tanke kring att den brittiska musikscenen borde ha tappat rejält i försäljningssiffror efter, låt oss säga, 1985. När musikvideon på allvar började användas som försäljningsargument så borde den ytliga delen av världen helt ha slutat lyssnat på musiken och istället fokuserat på saker som tandvård och tuttstorlekar och – låt oss vara ärliga här – därmed borde britternas popularitet ha dalat till dess att den var i nivå med, säg, Ukrainas.

För att våra yngre läsare ska förstå så bör jag kanske nämna att dessförinnan så spelade det inte lika stor roll hur man såg ut om man ville göra musik. Det var nämligen innan den numera gamla hederliga devisen ”En bra video kan inte göra en dålig låt till en hit, men en dålig video kan sänka en säker hit”(*) blev en ovedersäglig sanning i musikbranchen. Nu till den empiriska undersökningen: Vilka brittiska musiker har slagit stort och hårt efter 1985? Vi har hela 90-talets britpopunder med band som Oasis, Pulp, Blur och Supergrass. Det finns lite mer alternativa band som The Stone Roses och Radiohead och jag tror att det räcker någonstans där. Säga vad man vill om ovanstående band men deras frontfigurer kan väl knappast sägas sälja med hjälp av sitt utseende. Snarare trots. Jag hade fel och det finns hopp om mänskligheten.

Att det finns hopp om mänskligheten borde jag ha räknat ut redan när Radiohead började släppa ”svårare” musik och inte tappade i popularitet omgående. Att man slog igenom med buller och bång efter att ha gjort låtar som Creep och Karma Police är inte det minsta konstigt och man var på god väg att bli ett av de största banden genom tiderna när man genomförde en avundsvärd kursändring. Istället för att gå åt det kommersiella hållet så började man göra albummusik istället för hits och krävde mer och mer av sina lyssnare. Det är fortfarande väldigt bra men annorlunda. Till den här listan väljer jag ”You And Whose Army?” från Amnesiac – som jag tycker att ni ska lyssna på i sin helhet.

//T

(*) Borde jag förklara musikvideobegreppet också?

 

The Kinks: ”You Really Got Me”

The Kinks “You Really Got Me” har varit med på min kortlista till den här bloggen i stort sett sedan jag drog igång det här projektet. Det finns inget direkt skäl till att den fick vänta så här länge på att dyka upp här, men andan har liksom aldrig infunnit sig. Möjligen beror det på att jag inte är helt säker på att jag tycker att det är sådär tokbra. Missförstå mig rätt: Jag gillar låten men ibland känns det där riffet för ”huggigt” och det flyter inte riktig fram av sig självt som en riktigt, riktigt bra låt ofta gör.

”You Really Got Me” har nog påverkat sina eftervärld mer än nästan någon annan låt på den här listan. Man riktigt hör hur den är en bro mellan 60-talets pop-rock och den betydligt tyngre musik som dyker upp några år senare.

//T

Aimee Mann: ”How Am I Different?”

Innan Regina Spektor fanns Aimee Mann. Det är inte riktigt lika bra, men var ett trevligt substitut innan vi visste bättre. Mann slog igenom med soundtracket till filmen Magnolia och det efterföljande albumet Bachelor no. 2 (där några låtar också är med på Magnolia-soundtracket) är kanske hennes bästa.

Jag såg Aimee Mann på en konsert på Roskilde 2002 och det var riktigt bra. Jag tror nästan att Mann själv hade roligast av alla på konserten eftersom det visade sig att hon var rejält stor i norden. Klippet nedan kommer från just den konserten och man kan tydligt se hur glad och lycklig hon är över publikens respons.

//T

The Crystals: ”Then He Kissed Me”

Phil Spector omnämns vanligen som “Demonproducenten Phil Spector”, men förutom att vara kraftigt begåvad vid spakarna, skogstokig och ha den fulaste whitefron genom alla tider så kunde han faktiskt skriva låtar. Bland annat så är han en av tre som skrev ”Then He Kissed Me” till The Crystals.

Mest känd är han dock som producent och för sin tanke om ”The Wall of Sound” vilken i korthet går ut på att kasta in en symfoniorkester lite överallt och spela in samtliga instrument minst två gånger – dessutom med eko – för att få produktionen att fullkomligt köra över lyssnaren. I vissa fall låter det fantastiskt, men jag har full förståelse för Paul McCartney som tydligen gick rejält i taket när han fick höra hur Spector efterproducerat Let It Be. Harpor och änglakörer – fy fan.

På ”Then He Kissed Me” har han dock träffat mitt i prick (no pun intended). Låten i sig är bra, men hör man verkligen hur viktig produktionen är.

//T

(I den alternativa spellistan hamnar Kiss version av låten. Inte för att det är bra, utan för att det är kuriosa.)