När jag skummade igenom det senaste numret av Sonic så slogs jag av hur ointresserad jag känner mig av dagens musik. Visst bubblar det ibland upp roliga, bra och intressanta saker till ytan, men på det stora hela så har det stagnerat. Det görs på sina håll alldeles fantastisk musik, men nästan bara inom de ramar som sattes redan under 70-talet.
Det stämmer inte in på Hip Hop - säger ni nu – och inte R’n’B! Nej, kanske inte, men det är å andra sidan de två genrer som just nu känns tråkigast och tjatigast av dem alla och har dessutom gjort så ett tag. Det behövs verkligen något som känns fräscht och som ruskar om lite.
Vari svaret ligger vet jag inte, men jag tror att en återgång till det gamla i meningen att man måste ut och spela live mycket och länge innan man spelar in sina skivor är en del i det hela. Man måste sluta spela in instrument och sångpålägg var för sig och istället ta hänsyn till det så viktiga samspelet mellan musikerna – och inte minst studiolokalen. Detta räcker dock inte. Det behövs antagligen en ny genre. Det behövs energi och det behövs en frontfigur. Någon som går före och sparkar ned de så cementerade murarna. Det har hänt förr och det kommer att hända igen, men frågan är om jag orkar vänta den här gången.
Dagens låt kommer från en artist som knappast kommer att stå för det efterfrågade förnyandet. Snarare har han ständigt blickat bakåt, men gjort det med en ambition att göra varje genre till sin och han har gjort det bra. Anledningen till att han känns ständigt vital är att han aldrig gått på myten om sig själv eller fastnat i en enda musikalisk fåra. Han har ständigt förnyat i alla fall sig själv – på gott och på ont.
Gone, Gone, Gone (Done Moved On) är väl en passande låttitel för dagens predikan? Robert Plant spelade in denna cover tillsammans med Alison Krauss till deras gemensamma album Raising Sand. Här utforskar man med hjälp av T-Bone Burnett bluegrass och amerikansk folk. Nyskapande? Knappast.
//T
