Bob Dylan: ”Not Dark Yet”

Jag har länge närt en fundering kring att det borde finnas en korrelation mellan att en låt säljer bra och att den är dålig. Det finns några undantag, men i medel så borde det stämma. Den enkla förklaringen är att folk i stort inte har någon smak.Frågan är om inte detta borde vara på väg att ändras -  inte att folk saknar smak utan att listorna företrädelsevis sportar dåliga låtar.

De som tidigare bestämt vad som ska ligga på topplistorna har varit företrädelsevis 12-åriga flickor eftersom det är en av få grupperingar i samhället där alla strävar efter att vara exakt som alla andra och därmed köpa samma singel, som alltså säljer i ofattbara mängder. Numera vet dessa 12-åringar dock knappas vad en singel är och än mindre köper de sin musik. De spelar istället den där låten som alla andra gillar oavbrutet på repeat på Spotify – antar jag. Att Spotify nu begränsar sina gratiskonton till att kunna spela samma låt högst fem gånger på en månad är därmed en välgärning. Det borde fanimig lagstiftas om saken.

Numera är det bara gamla fesgubbar som jag som köper skivor. Vi är reliker från den gamla tiden och vill få något fysiskt för våra slantar. Vi gillar att plocka fram en skiva och lyssna på den utan att riskera reklamavbrott eller alltför snabba byten till något annat. Vi gillar att bläddra i konvoluten – slå upp det, kära barn. Alltså är det vi som sätter topplistorna. Det är därför som Bob Dylan numera når listframgångar trots att han har varit oerhört trött på sistone. Vi är nämligen vanemänniskor också. Var det bra innan vi var födda så borde det vara bra nu.

Bob släppte dock ett förvånansvärt bra album 1997 i Time Out Of Mind. Det är ingen upplyftande lyssning och upptempolåtar lyser med sin frånvaro. Jag undrar ibland om den inte var tänkt som hans sista album. Det är suggestivt bluesigt, tillbakablickande och känns i mångt och mycket som ett avslut och ett testamente. Utan att vara en Dylanoman och därmed kunna anses ha rätt att uttala mig så känns detta som det enda album av Dylan efter 70-talsproduktionen som är värt att äga.

”Not Dark Yet” från ovan nämnda album känns oerhört nattsvart och cynisk. Det är inget man lyssnar på när man är sprudlande glad, men i livets mörkare stunder kan det kännas skönt att veta att den store Bob ibland har det ännu sämre.

“I was born here and I’ll die here against my will
I know it looks like I’m moving, but I’m standing still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can’t even remember what it was I came here to get away from
Don’t even hear a murmur of a prayer
It’s not dark yet, but it’s getting there”

-Bob Dylan

(Eftersom Bob inte bor på Spotify så bidrar jag med denna youtubelänk istället.)

//T

Richie Havens: ”Tombstone Blues”

När jag och hustrun häromkvällen såg I’m not there – ni vet, filmen om Bob Dylan – så insåg vi rätt så snabbt att det mesta hängde på musiken. Visst, det är en ok film, men utan musiken så skulle den ha fallit platt. Nu tror jag förvisso inte att det var tänkt på något annat sätt, men ändå.

Nu till poängen. Mitt i all denna fantastiska musik så var det en låt som genast stack ut. Eller snarare, det var en cover på en låt som stack ut. Plötsligt svängde det liksom lite mer än resten. Det var inte direkt förvånande att det var Richie Havens som kunde spela gitarr. Havens var en av förgrundsfigurerna i 60-talets folkrockscen och fick faktiskt spela först av alla på Woodstock. Han har dock mest haft större hits med covers, och valde under en lång tid att inte alls spela in studioalbum utan att endast turnera.

Versionen av ”Tombstone Blues” som finns på soundtracket till I’m not there är inte dålig men inte heller riktigt lika bra som den i filmen. Det är hur som helst en fantastisk sång, också i Dylans egen tolkning. Det är en snabb, medryckande och rak låt där texten är spretigt surrealistisk och kanske inte helt i min smak, men klart underhållande. För att ta ett kort exempel:

“The sun’s not yellow it’s chicken”

Lyssna via Spotify.

//T

Bob Marley & The Wailers: ”Soul Almighty”

När man ska skriva en rad eller två om någon av de största genom tiderna känns det nästan bekymmersamt. Alla har nästan säkert redan hört låten och skulle man ha en liten anekdot på lager så har alla säkerligen redan hört den också. Det finns alltså inga direkt självklara ingångar för den som vill vara läsvärd. Man kan inte heller undvika problemet genom att skippa alla de stora; jag försöker ju trots allt att lista alla de låtar jag tycker är bäst.

Det blir i alla fall inte standardlåt 1A av Bob som spelas just idag. Istället blir det standardlåt 2B, vilket inte är fy skam det heller, men kanske inte riktigt lika uttjatat. Låten kommer från albumet Soul Rebels från 1970. Här låter det fortfarande lite lågbudgetsmutsigt och kanske har man ännu inte helt hittat sin stil, men det är otroligt charmigt. Antagligen har ni alla redan lyssnat, men för er som bara skickade efter samlingsskivan Legend från Ginza och nöjde er med Bob Marley efter det: Prova att lyssna på Soul Rebels. Det låter lite annorlunda, men det låter fantastiskt!

Lyssna via Spotify.

//T

När man ska skriva en rad eller två om någon av de största genom tiderna känns det nästan bekymmersamt. Alla har nästan säkert redan hört låten och skulle man ha en liten anekdot på lager så har alla säkerligen redan hört den också. Det finns alltså inga direkt självklara ingångar för den som vill vara läsvärd. Man kan inte heller undvika problemet genom att skippa alla de stora; jag försöker ju trots allt att lista alla de låtar jag tycker är bäst. Som någon sa: Det enda intressanta blir ju vilken av alla dessa fantastiska låtar som man tycker är bäst.

Det blir i alla fall inte standardlåt 1A av Bob som spelas just idag. Istället blir det standardlåt 2B, vilket inte är fy skam det heller, men kanske inte riktigt lika uttjatat. Låten kommer från albumet Soul Rebels från 1970. Här låter det fortfarande lite lågbudgetsmutsigt och kanske har man ännu inte helt hittat sin stil, men det är otroligt charmigt. Antagligen har ni alla redan lyssnat, men för er som bara skickade efter samlingsskivan Legend från Ginza och nöjde er med Bob Marley efter det: Prova att lyssna på Soul Rebels. Det låter lite annorlunda, men det låter fantastiskt!

Hederos & Hellberg: ”Concrete Jungle”

Together in the Darkness är ett av mina favoritalbum. Lågmält, egensinnigt och otroligt vackert. Martin Hederos och Mattias Hellberg slog sina påsar ihop och spelade in ett par vansinnigt bra album, där det ovan nämnda nog är det bästa.

De blandar på Together in the Darkness covers med egenskrivet material och bäst av allt är kanske en cover på Bob Marleys ”Concrete Jungle”. Man gör en bra låt fantastisk och i den melankoliska stämningen lyfts textens allvar och rop på hjälp fram på ett sätt som aldrig sker i originalet.

Till vardags spelar Hederos i The Soundtrack of Our Lives och Hellberg är en mångsysslare som bland annat sjunger i Nationalteaterns band.

Lyssna via Spotify.

//T

Bryan Ferry: ”A hard rain’s a-gonna fall”

Det finns ganska ofta en massa versioner av de bra låtar som finns där ute i musikträsket. Företrädelsevis väljer jag att skriva om den version som fick mig att tänka på att låten borde passa in på vår lilla lista. Dock så försöker jag i möjligaste mån att nämna originalartisten och dessutom lägga till dennes version i den alternativa spellistan. När det gäller just Bob Dylan så inbillar jag mig att ganska många av hans låtar kommer att förekomma här, men betydligt färre originalversioner. Tack och lov, med andra ord, för covers.

Den store Bob skrev ”A hard rain’s a-gonna fall” 1962 och den finns på hans andra album (med det snygga omslaget). Bryan Ferry gjorde sin cover cirka 10 år senare, och av någon anledning gillar jag den trots flera förbjudna misstag. Till exempel så har han lagt in en massa ljud som passar till texten i stil med skratt, klockor som ringer och annat krafs. I övrigt låter det fantastiskt med Ferrys bombastiska stämma till det drivna trumspelet, och den storslagna produktionen. En bra låt är det, hur som helst.

//T

The Band: ”The Weight”

The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.

När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.

//T