The Rolling Stones: ”Can’t You Hear Me Knocking”

Meddelande till min son (att läsas när du är sisådär 12-13 år):

Du och din mor är bortresta och det fick mig att tänka på att det finns så mycket jag vill visa och lära dig. Här kommer ett stycke livsvisdom som jag hoppas att du tar till dig.

Innan pappa var född så gjordes det en massa bra musik. Jag tror knappast att den kommer att falla i glömska ens under din livstid, men ifall så kan det vara bra att veta att en gång i tiden så skulle man tydligen ha koll på om man föredrog Rolling Stones eller Beatles – varför man nu inte kunde gilla båda. Skulle du någonsin få den frågan så är det självklara svaret Rolling Stones. Beatles var fantastiska, men let’s face it: Om Stones hade kastat in handduken 1973 så hade det varit vinst på KO. Det är alltså den senare produktionen som ställt till det.

Nu tycker du säkerligen att farsgubben är jävligt mossig och att jag har fel, men vi som hörde Stones innan de horade ut sig till Dressman och därmed gjorde sig omöjliga att lyssna till med högburet huvud vet att vi har rätt. Nästa råd är alltså: Ha aldrig en Stones-T-shirt på dig. Folk kan tro att du är 50+ och ”rebellisk”. Du vet: ”Dressman – aj aj!”. Det övade vi ju på redan när du var 18 månader.

Rolling Stones var alltså jävligt bra tills sisådär fem år innan pappa föddes. Dock: det enda du behöver skaffa är albumen Beggars Banquet, Let It Bleed, Sticky Fingers och Exile On Main Street. Skit i resten. Möjligen kan du få plocka upp någon form av singelsamling och liveskivan Get Yer Ya Ya’s Out från samma era. Du kan låna skivorna av pappa och om du skulle råka repa dem så finns numret till stadsmissionen på nätet.

Nu är det så att pappa redan skrivit om Rolling Stones på den här listan, men det skiter han i. För det första så kommer den förra låten från det tidiga Stones – som nästan inte är samma band – och för det andra så kan den som missunnar dig lite goda råd i vuxenlivets början roa sig med att tvångslyssna på Steel Wheels.

//Pappa (som saknar dig och din mamma något väldigt)

Gästinlägg: The Who: "Baba O'Riley"

Var 50:e låt låter vi en gästskribent välja en låt och skriva en text om denna. Först ut av våra 7 gäster är en gammal vän till oss två som driver 365 bra låtar. Han kallar sig H, vill inte ha någon närmare presentation och gillar av någon outgrundlig anledning klaviatursolon.

Det hedersuppdrag som det ju är att som gästskribent få välja en av de 365 bra låtarna visar sig inte helt lätt. Bra låtar finns det många av, men vilken vinkel ska man ha på texten, och hur ska man välja? Ska nostalgifaktorn få avgöra? Då kan man ju dra fram några gamla husgudar från tiden då man faktiskt gick till skivaffären och köpte en ny skiva dagen den släpptes, då man såg fram emot att visa resten av högstadiet hur fantastisk ”Inbetween days” av Cure var när man skulle stå och sälja varma mackor i cafeterian, då man kunde upptäcka nya intressanta band på MTV-programmet 120 Minutes och man på allvar intresserade sig för remixar. Eller ska man kanske passa på att balansera låtlistan lite med en kvinnlig artist? Något med Tori Amos, så blir det piano också? Eller något nyare, som ”No cars go” med Arcade Fire? Och hur ska jag kunna förbigå Depeche Mode, som redan borde ha kommit med i listan? Nej, det går inte att gå och bli beräknande här.

Det får helt enkelt bli den första låt jag råkade tänka på när jag fick frågan om att välja en låt här, ”Baba O’Riley” med The Who. Jag blir alltid lite extra intresserad när något i musiken får mig att undra ”men hur går det där till?” Det kan vara en svårförutsägbar ackordföljd, eller ett lysande solo. Någonting som man vet med sig att man aldrig skulle ha spelat själv ens om man hade kunnat. Introt till ”Baba” är sådant. Det är en ganska enkel orgelfigur, men så fort man tror att man har klurat ut rytmen ändrar den lite på sig och bygger vidare – och sen kommer de feta kraftackorden. Det är bara tre ackord, men oj vad man ibland kan komma långt med tre ackord. Texten är kanske lite oklar (det var meningen att låten skulle vara med i en rockopera som inte blev av) men går utmärkt att sjunga med i, vilket publiken på liveinspelningen (finns på alternativa spellistan) också visar. Vad som än menas med ”it’s only teenage wasteland” låter det otroligt bra.

Tydligen visar den märkliga låttiteln vad som inspirerade Pete Townshend när han skrev låten. Om man lyssnar på minimalistkompositören Terry Rileys stycke ”A Rainbow In Curved Air” (finns på Spotify) hör man tydliga likheter med orgelfiguren. Det sägs att Townshend först tänkte programmera in den indiske mystikern Meher Babas personuppgifter i en synt för att på så vis få till ett ostinato till bakgrunden, men det var väl för tekniskt klurigt på den tiden. Jag misstänker att det låter bättre att bara spela någonting. Hursomhelst var det knappast Baba inspirerade The Who, eftersom han tydligen iakttog strikt tystnad de sista 44 åren av sitt liv.

Låten bör spelas högt. Det är ju ändå The Who.

Lyssna via Spotify.

//H

The Yardbirds: ”I wish you would”

Jag ska inte tråka ut er med att tjata om hur den “heliga treenigheten” av brittiska gitarrister alla passerade genom The Yardbirds innan bandet upplöstes. Istället ska jag berätta att detta är bandets debutsingel, fast i en längre version som jag tycker är klart bättre. Den kortare, liksom David Bowies cover, finner ni i den alternativa spellistan.

Medlemmarna i The Yardbirds tuggade gemensamt i sig den amerikanska svarta bluesen och gjorde den till sin egen, på samma sätt som så många andra brittiska band vid den här tiden. Skillnaden är dock att The Yardbirds tydligt behåller blueskänslan i låtarna. De vägrar göra pop av den, vilket naturligtvis är föredömligt. Detta i kombination med en astmatisk sångare som vägrar sluta spela munspel gör detta till ett av mina favoritband i den andra vågen av British Invasionband. När Clapton senare lämnade bandet gled bandet mot att spela mer sedvanlig rock, vilket trots ovanstående uttalande blev riktigt bra.

//T

The Who: ”My generation”

The Who är bandet med världens coolaste trummis. Keith Moon bad aldrig om ursäkt och festade mest i hela världen. Han gjorde dessutom dummast saker i världen, knarkade brutalt mycket och dog oväntat nog när han försökte avgifta sig. Den ende i The Who som faktiskt dog innan han blev gammal.

1967 besökte The Who en amerikansk TV-show och tvingades liksom alla andra svara på dumma frågor innan de fick spela en av sina låtar. Sin vana trogen förstörde de alla instrument mot slutet av låten, och Keith Moon hade laddat sin bastrumma med en hyfsad mängd sprängmedel. Lite för mycket rent av. Keith själv skadades av bitar av en cymbal som slets loss och Pete Townsends hörsel skadades permanent. Om man tittar noga mot slutet av klippet kan man se hur Townsend är tvungen att kamma tillbaka sitt hår som blåsts åt sidan av tryckvågen.

Rock and Roll alltså. Inte blir det sämre av att det är ”My Generation” som spelas.

http://www.youtube.com/v/nr81olQ1ibk&hl=sv_SE&fs=1&

//T