Iggy & The Stooges: ”Gimme Danger”

Iggy Pop har antagligen varenda bokstavskombination som går att ha parat med en brutalt utvecklad och minutiöst omhuldad missbrukarpersonlighet. Resultatet av detta har blivit ett ovanligt lyckat rock’n’roll-liv (han har ju överlevt) och att han hållit liv i en karriär som inte stagnerade förrän någon gång när han fyllde 40.

I kombination med de övriga medlemmarna i originalsättningen av The Stooges blev det däremot en fullkomlig tågkrasch. Man knarkade, söp, sålde mer eller mindre sina morsor för ännu mer knark och spelade in makalös musik. Allt är inte bra, men mycket är nyskapande och känns oerhört ärligt. När dammet lagt sig och de släppt sin sista skiva 1973 var flera medlemmar fullblodsnarkomaner och Iggy Pop hade hittat en ny vän och en solokarriär i David Bowie. Bara några år senare var två tidigare medlemmar döda av alkohol- och drogrelaterade orsaker.

Överlevande medlemmar i The Stooges återförenades häromåret och har enligt ryktet åtminstone ibland hittat delvis tillbaka till de gamla storhetsdagarna, även om man har svårt att förstå hur 60-åriga gubbar ska kunna skaka fram den energi som slår igenom från 70-talsalbumen.

//T

The Seeds: ”Pushin’ Too Hard”

The Seeds är i sig bevis för att banden inte var bättre på att spela på sina instrument på 60-talet. Detta är garagerock och treackordsmusik långt innan punken och för det mesta är det inte ens särskilt charmigt. ”Pushin’ Too Hard” har dock ett driv i sig som är tilltalande och sångarens nästan metalliska och lite pressade sång gör att man lyssnar lite extra när man hör den. Tyvärr faller den första förälskelsen ganska så snabbt när man försöker att lyssna på ett par andra låtar av The Seeds och upptäcker att allt låter mer eller mindre likadant. Jag lägger trots detta in ”Evil Hoodoo” i den alternativa spellistan på grund av det brutala soundet och den suggestiva känslan trots det höga tempot.

//T

Pixies: ”Debaser”

Jag minns inte exakt hur Pixies album Dolittle hamnade i min skivsamling. Något som jag däremot har ett tydligt minne av är när jag lyssnar på skivan för första gången och som första spår hör ”Debaser”- de larmande gitarrerna, sångens skrikande desperation och basgången slog mig i huvudet på ett sätt som jag ännu inte hämtat mig ifrån. Och det måste ha varit minst tio år sedan det hände.

Låten sägs handla om Dalí och Buñuels tidiga surrealistiska och klassiska film Un chien andalou och därmed får vi en viss förklaring till den bitvis bisarra och kusliga texten (”Slicin’ up eyeballs…”).

//T

Black Rebel Motorcycle Club: ”Six Barrel Shotgun”

Black Rebel Motorcycle Club slog mig till en början som Stooges- eller möjligen Motörhead-karikatyrer, men jag inser att riktigt så bra är det inte. Det är dock inte alls dåligt och man har oväntat lyckats mejsla ut en plats till sig i det till synes oändliga indie/garage-träsket. Det finns en liten lucka i skärningspunkten mellan hårdrock, punk och garage där man passar in väldigt fint. Rytmiskt oljud när det är som charmigast.

//T

The Faces: ”Borstal Boys”

Jag gillar när band går överstyr för att vara så rock som möjligt, så länge det inte blir poserande av det eller alltför planerat. Att man är så uppfylld av sin kärlek till en musikgenre att man balanserar farligt nära den gräns som skiljer coolt och dödsföraktande töntigt åt är i sig rock’n’roll på något sätt. Om man däremot planerar det hela lite för mycket landar man ofantligt fel. Lite som skillnaden på Kings of Leon innan de blev självmedvetna och efter. Behöver jag säga att deras steg mot tråkcoldplay och gitarreffekts-U2 inte direkt fått mig att rusa efter deras nya släpp?

Rod Steward hade däremot behövt planera lite mer de senaste 26 åren. Att släppa skiva på skiva med easylisteningversioner av amerikanska ”klassiker” och dessutom rida vidare på ”Do you think I’m sexy”-vågen är inte rock. Inte alls.

Det samma kan sägas om Ron Wood. Han har spelat med Rolling Stones från 1976, vilket som av en händelse sammanfaller med den tid då spiralen började gå allvarligt nedåt. För bandet, alltså. Han har väl mestadels agerat dadda åt Kitty och spelat andrafiolen när det gäller både musik och partyliv. Att Yoko Ono fått massa skit för att ha sabbat Beatles och den gode Wood gått nästan fri från spott och spe är obegripligt.

Annat var det för de båda när det begav sig. Efter att ha spelat i allhanda band gick de båda tfillsammans från The Jeff Beck Group in i The Faces som därmed reinkarnerades från att ha varit The Small Faces. And the party began.

The Faces festade som att det inte fanns någon morgondag och spelade även lite musik då och då. Musiken låter lite som de levde: en salig röra av det mesta, där den röda tråden är spelglädje och en skitsammaaxelryckning åt eventuella tvivlare.

//T

Patti Smith: ”Gloria”

När helst det ska skrivas eller pratas om kvinnliga artister så finns det en tendens att återkommande nämna att de är kvinnor. I rockbranschen är männen norm mer än någon annanstans, gissningsvis på grund av att rockbeteendet är traditionellt manliga beteenden – att svina, ligga runt och vara full hela tiden. Inte så att jag missunnar kvinnor ovanstående på något sätt.

Hur som helst, oavsett om man skriver om Robyn, Beyonce eller Debbie Harry blir effekten på något sätt att de är bra, men bra för att vara kvinnor. Missförstå mig inte nu (jag vet att många därute gärna vill missförstå sådana här texter): jag tycker inte att det ska vara så.

Någon som jag aldrig har sett ovanstående tendenser för är Patti Smith. Kanske beror det på att hon är så egen, så bra och nyskapande att diverse skribenter inte haft mage att påtala att denna urkraft är just en kvinna. Det tycker jag säger något om hur bra detta är.

Gloria är första låten på debutskivan Horses. Det kan inte vara lätt att ständigt behöva verka i utförsbacke.

Så himla hård.

//T

The Libertines: ”Time For Heroes”

Pete Doherty gör sitt bästa för att föra rockmyten vidare till nya generationer. Det blir dock en aning patetiskt när man trillar dit i beroenden och får hela sitt smutsiga liv granskat av tabloiderna. Att leva rockmyten är att leva på gränsen, inte att raklång falla över den i offentlighetens ljus. Det som sipprar ut ska vara galna skrönor som låter värre än vad de är (de som är riktigt illa ska inte läcka ut alls, utan uppdagas i självbiografier minst 30 år senare). En av mina favoriter i sammanhanget är när Robert Plant svarar på om han verkligen stått på en balkong och vrålat ”I’m a golden God” under Led Zeppelins storhetstid: ”Those were very silly times. Silly times indeed. And actually, I was sitting in a palm tree.”

Det är svårt att värdera Pete Dohertys musikaliska gärning. Dels så ligger de senare delarna av hans karriär för nära i tiden och dels så fokuseras det orimligt mycket på hans vidlyftiga leverne i pressen och detta stör liksom ut bilden. Vad jag vet är att The Libertines släppte två förbannat bra album innan hans drogvanor fick de övriga bandmedlemmarna att dra sig ur. Det han gjort post-libertines är ofta riktigt bra, men inte alls lika briljant, så den naturliga frågan att ställa är om det var han eller övriga bandmedlemmar som stod för de uppfriskande musikaliska omskakningar som bandet för ett ögonblick stod för.

Numera gör han sig väl mest känd för att ständigt ställa in spelningar med Babyshambles, hålla de flesta av södra Storbritanniens knarklangare med jobb och fundera över att återförena The Libertines. En del av mig skulle verkligen gilla om de återförenades, medan en annan del nog tycker att det är bäst att låta det som är begravt vara fortsatt nedgrävt. Det kan antagligen bara bli sämre, och att sabba minnet av bandet för ett mediokert album, en halvt genomförd turné och en ny splittring känns bara onödigt.

//T

Union Carbide Productions: ”Baritone Street”

Ett litet angenämt bekymmer med att skriva här är att bestämma sig för vilken låt man ska skriva om just idag. Känslan för den låten behöver liksom finnas där just när man skriver. Jag har en lång lista på låtar som jag vill få med på bloggen och ibland känns det självklart vilken av dem jag ska skriva om och ibland har jag ingen aning. I det senare fallet blir det oftast inget skrivet alls. När inspirationen väl dyker kommer den från alla möjliga håll och idag är det min kollega P (som skriver bloggen Innerfodralet) som genom upprepat länkande till Union Carbide Productions på Spotify är att skylla.

UCP tog sitt namn från företaget bakom Bhopalkatastrofen, under vilken mer än 10 000 människor dog i Indien till följd av giftiga utsläpp. Av någon anledning så känns det typiskt rockbandet UCP. Ett ständigt provocerande band, med ett gäng ruskigt omogna individualister som på något sätt lyckades få nog med styrfart tillsammans för att släppa ett gäng riktigt bra skivor. Man spelar brötig Stooges-rock med konstiga psykedeliska inslag, men med en sångare som lägger oväntat intelligent sång ovanpå, och då menar jag inte textmässigt.

Gitarristen Björn Olsson och sångaren Ebbot Lundberg stod för den största kreativiteten i UCP men också för de största motsättningarna. Två enorma egon vars behov av utrymme till slut fick Olsson att lämna gruppen och påbörja upplösningen av densamma. UCP upphörde att existera 1993 och inkarnerades istället två år senare som The Soundtrack Of Our Lives. Både Lundberg och Olsson var centralfigurer även om Olsson också här lämnade bandet relativt snart.

UCPs bästa album är From Influence To Ignorance och här finns ”Baritone Street” som är en boogiedoftande dänga där UCP lyckas kanalisera all den där energin i säkert tre minuter innan det brötas loss med ett rätt så underligt saxsolo, som visserligen inte är direkt dåligt.

//T

Wreckless Eric: ”Whole Wide World”

Det berömda ”soundet” spelar en stor roll för hur man uppfattar en låt. Att soundet ligger i linje med artisten och låten är viktigt för att man ska tycka att det låter ”rätt” och det finns otaliga exempel på mediokra låtar som blir så otroligt mycket bättre av att man prickat soundet helt rätt. Det finns säkerligen lika många låtar där man dödat en bra melodi genom fel sound. Därav jakten, bland alla dessa producenter, på ”Soundet”.

Särskilt svårt verkar det vara att få till det rätta trumljudet. Det finns mängder av historier om tekniker och producenter som skruvat ned trumset i sina beståndsdelar för att få bort någon resonans, placerat trummisen längst upp i trapphuset med micken längst ned och så vidare. Ett av de bästa trumljuden åstadkom man på precis det sättet, nämligen på Zeppelins ”When the Levee Breaks”. Det verkar vara ett hårt jobb att vara tekniker.

Det rätta soundet kan variera beroende på artist och låt. För Pink Floyds senare inkarnationer vore det till exempel omöjligt att inte ha kristallklart ljud och en miljard kanaler att spela in på. Ibland kan det vara så rätt om man låter som att man sjunger inne i en plåtburk. I undantagsfall är det rent av vettigt att sjunga inne i sagda burk med burken placerad mitt i manegen på en cirkus. Lyssna bara på Tom Waits.

I fallet med Wreckless Eric, som för övrigt kan vara ett av de sämsta artistnamnen genom tiderna, så är soundet helt rätt. Ljudet är fördjävligt, burkigt är bara förnamnet (bunker är kanske ett bättre ord), gitarren tycks ha spelats in med förstärkaren på högsta volym och micken i nästa kvarter, basen är svinhögt mixad och trummorna står nästan säkert inte i samma trapphus vare sig en vettigt trummis eller inspelningsutrustningen.

Ibland verkar man hitta det man söker utan att ens leta efter det.

//T

Velvet Underground: ”Oh! Sweet Nuthin’”

Om jag skulle föda fram en lista, ty det handlar om en ganska så smärtsam förlossningsliknande process, över världens 10 bästa låtar skulle den här nästan säkert vara med. 9 dagar av 10 i alla fall, och många av dagarna skulle den dessutom vara i överst av dem alla. Därmed är det lite ansträngande att skriva detta, för vem vill inte göra en topp 10-låt rättvisa? Jag har dock några chanser extra på mig eftersom jag har minst 50 topp 10-låtar.

The Velvet Underground bildades 1965 i New York och fick ett första genombrott då Andy Warhol på pappret producerade gruppens debutalbum. Mestadels valde han dock att låta gruppen själva hitta sitt sound. Med ett band där två av medlemmarna är Lou Reed och John Cale kan det ha varit det mest geniala beslutet i Warhols hela karriär. Däremot insisterade han på att den tyska modellen Nico skulle sjunga på flertalet av låtarna. Inte fullt så genialt.

”Oh! Sweet Nuthin’” kommer dock från gruppen sista album (Nico var bara med på det första). John Cale hade sedan länge hoppat av och trummisen Maureen Tucker var mammaledig då man spelade in albumet. Ovanpå allt detta hoppade Lou Reed av någon vecka innan man var klara med inspelningarna, vilket dock knappast kan ha påverkat resultatet nämnvärt. ”Oh! Sweet Nuthin’” är den sista låten på den sista skivan från ett Velvet där Reed var medlem. Snacka om sorti.

Gitarrspelet är fantastiskt. Det är återhållet minimalistiskt för att senare sakta bygga upp till det kanske bästa gitarrsolo jag vet. Lyssna dessutom på trummorna den passagen. Den inhoppade trummisen Billy Yule (som var 16 år när man spelade in!) är mer än fantastisk. Kanske krävs det en 16-åring för att spela så ohämmat.

Varje gång jag (som nästan alltid förespråkar korta låtar) hör ”Oh! Sweet Nuthin’” vill jag att den ska vara längre. Att solot ska vara längre, att Billy ska orka spela trummor lite till, att Reed ska sjunga istället för Doug Yule och att det ska fortsätta vara exakt som det redan är. För det är fantastiskt som det är.

Lyssna via Spotify.

//T

Fotnot: Loaded är inte gruppens sista album, men det sista med någon av originalmedlemmarna i gruppen. Därför räknas det ofta som det sista ”riktiga” av Velvet Undergrounds album. Så också i min värld, uppenbarligen.