Karl Gerhard: ”Den ökända hästen från Troja”

Det behövs ganska exakt en kuplett på den här listan och det får bli den mest klassiska av dem alla. Möjligen är ovanstående mening lite av en efterhandskonstruktion efter att jag häromdagen hörde jag Karl Gerhards ”Den Ökända Hästen Från Troja” på radion. Det är en svidande kritik av nazityskland och Sveriges hållning till detta, som spelades på revy mitt under brinnande världskrig.

”Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.”

Textrader som de ovan fick tyskarna att gå i taket och stadsminister Per-Albin Hansson ringde personligen upp Karl Gerhard för att få honom att inte längre framföra numret eftersom ”dom [tyskarna] tycker inte om det”. Enligt Karl Gerhard själv bemötte han detta genom att fråga: ”Anser excellensen att det är lämpligt att på det här sättet underrätta svenska folket att vi har en tysk regering?”. Inte långt senare utfärdades ett polisförbud mot att framföra sången. Då ska man ha ställt in den enorma trähäst som ingick i numret på scenen med munkavle istället.

Tydligen en rejält vass man, denne Karl Gerhard. Hatten av.

//T

The Clash: ”Jimmy Jazz”

Jag har gillat The Clash sedan jag hörde albumet London Calling för första gången. De var aldrig ett punkband i den snävaste definitionen. De spelade betydligt fler än tre ackord, var inte rädda för influenser från andra genrer och skrev framför allt riktigt bra låtar. I min värld är de i all sin enkelhet ett av de största och bästa banden genom tiderna.

Som jag tidigare beskrivit så är det lite klurigt att välja ut och skriva om låtar från de allra största eftersom alla redan har en relation till både bandet och låten. Vem är jag att komma här och lyfta fram något nytt, liksom? Idag var det lite mindre svårt eftersom jag tycker att den mest utskällda låten på London Calling kanske är den bästa. Jimmy Jazz har ett gung och en lekfullhet i sig som är sällsynt och jag tycker att det är den låt som hållit sig vital längst på ett album som jag lyssnat på otaliga gånger.

Jag bifogar dessutom ett liveklipp från The Clash storhetstid, runt 1980.

//T

Nationalteatern: ”Spisa”

Det verkar inte finnas en enda svensk i min ålder som inte haft en period i sitt liv då de lyssnat ohälsosamt mycket på Nationalteatern. Då tillhör jag ändå inte den generation som kunde höra dem under glansperioden utan har i ljuset av ett generationsgenomsyrande nostalgiskt skimmer lyssnat på dem under uppväxten. Deras musik tycks tilltala något primalt inom svensken – kanske är det vår uppdämda revolutionära ådra som vädrar morgonluft när vi spelar Nationalteatern på hög volym och som ger oss chansen att knyta den där näven i fickan lite extra den dagen.

Något som skänker mig extra glädje är att de verkar tilltala den yngre generationen. Kollegor vittnar om hur deras barn i femårsåldern glatt gnolar på Bängen Trålar när polisen åker förbi och ljudligt och med klar röst stämmer upp i Livet är en Fest på väg in på dagis. Gissa vilka vaggvisor sonen just nu håller sig vaken till?

Spisa var en del av ett blandband för länge sedan och därmed blev det den låten. Det finns andra lika bra, och flera bättre, men det var den som jag först kom att tänka på. Texten handlar om polisbrutalitet, knark (utan att glorifiera det) och civil olydnad och som alltid är det de sista raderna i den här sången som får mig att sjunga med.

Jag kom ihåg min goda föresats

att jämt förbli en äkta skurk

Så jag in och tog min plats,

uti rättvisans palats

och öppnade en ölburk

(Lyssnar man noga här kan man höra att ölburken som öppnas är av den gamla typen, den med en liten metalflärp som drogs bort istället för dagens där man viker in flärpen i burken.)

//T