Hasil Adkins: ”She said”

När musikskribenten Lennart Persson dog förra året var det en stor förlust alla musikintresserade. Han hade förmågan att skriva på ett sådant sätt att jag genast vill ge mig ut och köpa en skiva han rekommenderade för att få provlyssna. Han fick ibland kritik för att han sällan beskrev musiken i annat än ganska svepande ordalag, och istället fokuserade på anekdoter om artisten. Detta var säkerligen inget misstag från den gode Perssons sida. Han hade nämligen förstått att det ändå inte går att rättvist beskriva musik i text och att hans jobb helt enkelt var att underhålla läsaren och därmed få denne att själv vilja lyssna på musiken.

När han i tidningen Sonic skrev om den lätt excentriske Hasil Adkins förklarade han varför man borde lyssna på honom i följande passage:

”Men det främsta argumentet någonsin för Hasils musik kommer nog från Sting; denna den västerländska civilisationens, den välbetalda tv-reklamens och den goda smakens främste försvarare. Han gillar nämligen inte alls Hasil Adkins. Inte alls. Han skulle nog helst bygga ett mansstort kackerlackshotell, ett sånt man bara checkar in på, aldrig ut från, och låta Hasil kravla in i det. För att dö med de andra kackerlackorna.

Men ingen annan än Sting är naiv nog att tro att han skulle göra det. Hasil skulle naturligtvis, som den sydstatsgentleman han är, hålla upp dörren och låta Sting gå in först. Och herr Sting säkert skulle göra det, så upptagen av sig själv som han är.”

Resten av krönikan är ännu bättre, men inte lika elak mot Sting. Hur som helst säger det ingenting om musiken självt, men det är underhållande och fick mig att vilja lyssna. Läs resten av Lennart Perssons text här.

Lyssna via Spotify.

//T

Creedence Clearwater Revival: ”Run Through The Jungle”

Creedence Clearwater Revival luktar för mig av epatraktorer, lågbegåvade svenskar som viftar med amerikanska sydstatsflaggor, bokstavstroende fundamentalistiska kristna och folk som vägrar gå med på några som helst restriktioner när det gäller deras ”rättighet” att skjuta ned valfri granne som råkat gå en aning vilse. I de flesta fall står jag alltså inte ut med CCR (som de insatta tycks kallar dem) på grund av vad jag associerar med dem.

Jag är dock inte sämre än att jag kan göra undantag. ”Run Through The Jungle” ÄR en bra låt. Dessutom har den för en gångs skull inte ovanstående effekt på mig. Istället påminns man om vietnamkrig och paranoia. Inte för att det är särskilt mycket bättre, men den suggestiva känslan och drivet gör att jag inte kan låta bli att tycka att det är bra.

//T

På Spotify!

Grateful Dead: ”Friend of the Devil”

När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.

Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.

Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.

//T

The Band: ”The Weight”

The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.

När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.

//T

Kris Kristofferson: ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”

Det gamla läderansiktet Kris Kristofferson skrämde antagligen halvt slag på Johnny Cash när han landade sin helikopter i dennes trädgård en tidig morgon. Kris, som förvisso antagligen inte ännu var särskilt läderaktig vid denna tid, var en kämpande låtskrivare som i desperation ”lånat” en helikopter och använde sig av denna för att få Cash uppmärksamhet. En av sångerna han spelade för Cash den gången var just ”Sunday Mornin’ Comin’ Down”.

För en gammal proffsknarkare som Cash måste låten ha varit en direkt beskrivning av de flesta mornar, och få sånger har väl beskrivit bakfyllans helveteskval så väl som denna. Det är en bra melodi, men texten är ännu snäppet vassare.

“Well, I woke up Sunday morning,
With no way to hold my head that didn’t hurt.
And the beer I had for breakfast wasn’t bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled through my closet for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.”

//T