När Joe Strummer dog befann jag mig i mitt barndomshem, hos mina föräldrar, för att fira jul. Jag satt av någon anledning strax innan middagen och kollade text-TV – det här var långt innan Internet hittade till obygden – och där hade man en kort notis om att Joe Strummer hade gått bort. Jag minns att jag faktiskt blev en aning chockad. I vanliga fall blir man inte särskilt förvånad när de gamla hjältarna lägger näsan i vädret – de börjar ju bli rätt så gamla, de flesta av dem. Strummer var ju inte ens särskilt gammal och jag hade sett en intervju med honom några dagar innan där han mest verkade fylld av hederlig bitterhet och kamplusta och inte ett dugg på väg att gå och dö.
Dog gjorde han dock, av ett medfött hjärtfel, och jag blev dagen innan julafton ståendes i någon form av spontan tyst minut i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar.
Strummer var sångare och gitarrist i The Clash vars musik jag älskat sedan jag hörde London Calling första gången. Strummer spelade de sista åren av sitt liv med The Mescaleros och från det, för Strummer, postuma albumet Streetcore kommer Get Down Moses. Det är en tung dub-rocklåt med blås och Strummer omisskännliga stämma som ledstjärna och jag tycker att det är något av det bästa jag hört honom göra sedan The Clash-tiden.
//T
