The Pogues och The Dubliners: ”The Irish Rover”

Irland har länge varit västeuropas stora oroshärd. IRA, fattigdom och folk som Bono och Bob Geldof som lyckas göra sig hörda i mediebruset. Mitt i allt detta har Shane MacGowan stått som ett fyrtorn. Förvisso har han lutat mer än vad som borde vara fysikaliskt möjligt utan att falla, men man har alltid vetat var man haft honom. På puben.

Maken till tragisk människa har jag aldrig sett på en scen och jag blev väldigt illa berörd av den konsert som det återförenade The Pogues gav på Way Out West för några år sedan. Shane är tydligt genomalkoholiserad och det finns bara en halv människa kvar bakom det där söndervittrade garnityret. Trots detta baxas han dyngfull upp på scenen för att några andra också ska kunna tjäna lite pengar. Ytterst tragiskt.

Jag kan dock inte låta bli att älska mycket av den musik han gjorde på toppen av sin karriär tillsammans med The Pogues och de andra irländarna kan bara drömma om att skriva texter som han. ”The Irish Rover” är dock en traditionell irländsk visa som The Pogues spelade in tillsammans med The Dubliners till de sistnämndas 25 årsjubileum. Det sjungs på svindlande irländsk dialekt och man kan riktigt se framför sig hur gubbarna lärde spolingarna att dricka Guinness på rätt sätt: Lite långsammare än hur Shane brukar hinka vodka.

//T

Mumford & Sons: ”The Cave”

Jag är egentligen en utpräglad albummänniska, vilket – med tanke på att jag driver en blogg om låtar – kan tyckas en aning paradoxalt. Hur som helst så tycker jag att utvecklingen som pågått en längre tid nu är lite tråkig. Det lyssnas mer och mer på låtlistor där man bara plockat ut en låt per artist – där slog det där paradoxala till igen – och albumens musikaliska och konstnärliga helhet försvinner i den enorma tillgänglighet som Internet gör möjlig. Tillgängligheten är visserligen inte ett problem i sig men dagens förbannade ungdom vet ju inte hur man lyssnar på bra musik. De byter ju låt hela tiden, vilket antagligen är en total nödvändighet med tanke på vilka låtar de lyssnar på.

Jag är en gubbe. Jag vet.

Mumford & Sons album Sigh No More bör egentligen höras i sin helhet. Det är både svulstigt och återhållsamt på samma gång och är en riktigt trevlig bekantskap. När det är som bäst andas det The Band. Det enda som skrämmer mig är att jag plötsligt tycks ha börjat uppskatta musik där banjo räknas som ett fullvärdigt instrument.

Gubbe, var det ja.

//T

Leadbelly: ”John Hardy”

När jag skriver detta är klockan kvart i sex på morgonen och jag har varit vaken i sisådär trekvart. Sonen (7 månader) har valt att vakna tidigt och sitter just nu mitt på vardagsrumsgolvet med en tom turkisk yoghurtburk framför sig – den med en grek på – som han behandlar som om den vore en trumma och han  inkarnationen av Keith Moon. Själv sitter jag med hörlurar på mig, lyssnar på Leadbelly och försöker stänga ute det infernaliska oväsen som sonen för.

Leadbelly både skrev egen musik och spelade in versioner av folkvisor. Vi snackar 1920-tal så man får vara tacksam att något alls finns bevarat. Extra mycket har vi att tacka John Lomax för. Han reste runt och spelade in bluesgubbarna på uppdrag av den amerikanska kongressen i syfte att dokumentera den amerikanska traditionen. Leadbelly hittade han i fängelse där han gjorde sin andra volta efter att ha mördat en släkting.

John Hardy är en traditionell amerikansk sång och jag tycker att Leadbellys version är en av de bättre (det finns ännu en där Leadbelly spelar dragspel, se alternativa spellistan). Tydligen baseras texten på en verklig händelse om en man som hängdes som straff för ett mord han begått. Passande i Leadbellys fall även om han kom undan med korta fängelsestraff, något som många menar berodde på att han skrev smickrande sånger om guvernörerna som benådade honom.

Nu börjar sonen dunka takten till Bottle up and go så jag antar att det är dags att byta låt och koka välling.

//T

Richie Havens: ”Tombstone Blues”

När jag och hustrun häromkvällen såg I’m not there – ni vet, filmen om Bob Dylan – så insåg vi rätt så snabbt att det mesta hängde på musiken. Visst, det är en ok film, men utan musiken så skulle den ha fallit platt. Nu tror jag förvisso inte att det var tänkt på något annat sätt, men ändå.

Nu till poängen. Mitt i all denna fantastiska musik så var det en låt som genast stack ut. Eller snarare, det var en cover på en låt som stack ut. Plötsligt svängde det liksom lite mer än resten. Det var inte direkt förvånande att det var Richie Havens som kunde spela gitarr. Havens var en av förgrundsfigurerna i 60-talets folkrockscen och fick faktiskt spela först av alla på Woodstock. Han har dock mest haft större hits med covers, och valde under en lång tid att inte alls spela in studioalbum utan att endast turnera.

Versionen av ”Tombstone Blues” som finns på soundtracket till I’m not there är inte dålig men inte heller riktigt lika bra som den i filmen. Det är hur som helst en fantastisk sång, också i Dylans egen tolkning. Det är en snabb, medryckande och rak låt där texten är spretigt surrealistisk och kanske inte helt i min smak, men klart underhållande. För att ta ett kort exempel:

“The sun’s not yellow it’s chicken”

Lyssna via Spotify.

//T

Billy Bragg & Wilco: ”Way Over Yonder in The Minor Key”

Egentligen är detta ett samarbete mellan tre artister. Den amerikanske folksångaren Woody Guthries dotter Nora tog kontakt med den brittiske punk-trubaduren Billy Bragg för att initiera ett projekt för att sätta musik till några av Guthries överblivna texter. Bragg kontaktade i sin tur det amerikanska bandet Wilco och resultatet blev albumet Mermaid Avenue. Det är inte så ofta man hör ett album som tagit totalt över 50 år att skriva.

“Way Over Yonder in The Minor Key” är en lågmäld och vacker sång där melodin i sig hade varit nog, men med Guthries text och bakgrundshistorien blir den än bättre. Tydligen är det så, precis som i antikrundan, att med en bra bakgrundshistoria så blir det ännu lite bättre.

Lyssna via Spotify.

//T

Grateful Dead: ”Friend of the Devil”

När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.

Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.

Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.

//T

The Band: ”The Weight”

The Band var, som ni säkert känner till, ett kompband långt innan de började spela in skivor på egen hand. Det var de som var Bob Dylans band när denna övergav folkstämpeln och började spela elektriskt. Det var alltså de som blev bespottade och utskällda för att stå bakom den store Bobs omvändning. Det var de som fick spela ”Fuckin’ loud!”.

När de några år senare låste in sig i källaren i sitt rosa hus i Woodstock skrev och spelade de in ett av mina favoritalbum, delvis tillsammans med Dylan. På detta finns den fantastiskt vackra ”The weight”. Här kommer bandets unika sammansättning fram, med tre sångare, stämsång och den geniale Garth Hudson som musikalisk bas.

//T