När fransmän gör musik så framgår det i allmänhet – oavsett vilken genre det rör sig om – att det är just fransk musik. På något sätt så finns där en röd tråd som gör att man direkt känner på sig att musikens hemvist är Frankrike, och då menar jag självklart något annat än att man ofelbart sjunger på franska. Om man gör jämförelsen med svensk musik så sjungs det allmänt på knackig engelska – där uttalets dialekt gärna ändras under låtens gång – och man gör allt för att låta som att man vore britt. Det finns en annan stolthet över sin musiktradition i frankrike, vilket kanske inte är helt oväntat.
Jag fick Francis Cabrel beskriven för mig av hustrun (det är hon som är frankofilen i familjen) som en fransk Ulf Lundell, även om han ser ut som en tunnisversion av Christer Sjögren. Tydligen är han lite av en nationalklenod som är kraftigt influerad av Bob Dylan, även om allt han gör låter – just det – franskt. I Cent Ans de Plus besjungs amerikas slavar, så mycket har jag förstått, men främst är det allt det där typiskt franska som slår an en sträng hos mig. Det där toksnygga återhållna dragspelet och körerna gör att jag gillar det här trots att jag nog vanligen hade tyckt att det var väl segt och sentimentalt, och det är kanske tur att jag inte förstår hela texten.
(Låten finns inte på Spotify och Youtubevideon nedan innehåller ett antal illustrerande bilder från slavhandeln som inte är annat än vidriga. Ni får ursäkta, men det var den enda versionen av låten jag hittade så att ni kunde få höra den.)
http://www.youtube.com/v/7ijuySJSjbM?fs=1&hl=sv_SE&rel=0
//T
