När det gäller James Brown så finns det så mycket jag gillar och – för det är inte samma sak – så lite jag ogillar. Om det bara är en upptempolåt så brukar jag tycka att det är svinbra och svänger något gudomligt. Det tilltalar mig på någon primal nivå och jag kan inte stå emot. Att det sedan tilltalar mig lika mycket på en intellektuell nivå gör ju inte det hela direkt sämre. Brown är inte lika bra som sitt rykte. Han är bättre.
Dessutom finns det ofantliga mängder av sådana där musikskrönor som jag älskar om den här mannen: Till exempel att hans hustru en gång försökte komma undan ett åtal genom att hävda diplomatisk immunitet i det att hon var gift med ”The Ambassador of Soul”. Eller att han på egen hand stoppade rasupplopp i Boston efter mordet på Martin Luther King genom att ge en konsert som höll den färgade delen av befolkningen lugn. Konserten finns att se på nätet och är så bra att den hade kunnat förhindra Tysklands annektering av Österrike.
Min favoritskröna – som också den ska vara sann – är dock hur Brown införde ett intrikat system med böter för de bandmedlemmar som missade en ton eller inte spelade tight. Han hade till och med byggt upp ett system av handsignaler genom vilka han meddelade musikerna hur mycket de var skyldiga genom konserten. Ibland ändrade han dessutom texten på låtarna de framförde för att visa att han hade hört att de spelade fel (en klassiker är när han spinner runt i ett till synes galet dansmove för att meddela trummisen att ”I got that”. Självklart perfekt i synk med musiken). En galen despot till kapellmästare med andra ord, men resultatet blev fantastiskt.
Att välja en låt från James Browns omfattande produktion (ett epitet han sannerligen levde upp till är ”The hardest working man in showbiz”) är inte så lätt, men det får bli den här liveversionen av ”Papa’s Got A Brand New Bag”.
//T
