Led Zeppelin: ”Ten Years Gone”

Ok, det här blir mitt andra inlägg om Led Zeppelin och det kan verka tjatigt, men till saken hör att de hade så många olika strängar på sin lyra. Så många att lyran har dubbla halsar, om vi ska vara lite lustiga. Därmed är det lätt försvarat att upprepa sig en aning.

1975 var Led Zeppelin kanske som störst. De var nog inte som bäst – det tåget hade gått redan ett par år innan – men det året släppte de Physical Graffiti som är ett av deras bästa album. Det är ett dubbelalbum där den första skivan mestadels består av nyskrivet material och den andra av en del hopplock från tidigare år och lite nyskrivet. Att de här låtarna inte släpptes så snart man spelat in dem säger en del om vilket låtmaterial man hade att tillgå. ”Ten Years Gone” är dock en av de låtar som skrevs till Physical Graffiti.

Det är en ganska typisk Zeppelinlåt i meningen att den börjar lugnt och finstämt för att sedan bygga upp intensiteten efter hand. Det är dock en ballad och kärlekssång och därmed kommer aldrig det där patenterade metallyftet. Texten handlar om en flickvän som Robert Plant hade för – just det – 10 år sedan.

Det är inte direkt en video, utan mer ett ljudspår från Youtube. Det enklaste sättet för er att få höra låten eftersom Led Zeppelin inte finns på Spotify...

//T

Rage Against The Machine: ”Fistful of Steel”

Jag har spenderat otaliga kvällar över en öl diskuterandes mängder av musikrelaterade oväsentligheter. Länge stötte och blötte – mest blötte, tror jag – vi idén om ”Världens fulaste band” i vilket nu aktiva musiker plockades ihop till en inte så smickrande supergrupp. Det här var ett tag sedan ska sägas, och jag var ung, småfull och dum. Lemmy fick spela bas.

 

En annan lista som drömdes upp över de där ölen var ”Bästa debutalbum”. Här finns mängder av kandidater och det finns en tydlig trend i att många bands första släpp också är det bästa. Teorin är att man då samlat på sig en massa material innan man får chansen att ge ut det. Det rör sig närmast om en ”Best of…” redan då. Jag vill minnas att vi fick ihop en riktigt bra lista, men till sin natur var detta inget man skrev ned och jag tror att det är för evigt borta.

 

Ett album som jag minns nämndes är Rage Against The Machines självbetitlade debut. Jag lyssnade igenom det häromdagen för första gången på mycket länge och får väl erkänna att det i mina öron åldrats en hel del. Jag tror dock att det ligger ganska så mycket hos mig eftersom det är så tydligt förknippat med början på min studenttid och kanske i viss mån med gymnasietiden, när jag tänker efter. Det är bra, var antagligen ganska fräscht när det begav sig och det är befriande att höra någon som orkar vara riktigt förbannad.

 

//T

Black Rebel Motorcycle Club: ”Six Barrel Shotgun”

Black Rebel Motorcycle Club slog mig till en början som Stooges- eller möjligen Motörhead-karikatyrer, men jag inser att riktigt så bra är det inte. Det är dock inte alls dåligt och man har oväntat lyckats mejsla ut en plats till sig i det till synes oändliga indie/garage-träsket. Det finns en liten lucka i skärningspunkten mellan hårdrock, punk och garage där man passar in väldigt fint. Rytmiskt oljud när det är som charmigast.

//T

Deep Purple: ”Lazy”

Jag vet inte hur många gånger jag har förväntats gilla Deep Purple enbart baserat på association. En period så var det nästan standard att när det snackades musik så fick man efter ett tag höra att eftersom man gillade Deep Purple så kunde man väl ta och berätta vilket album som var bäst. Nu har jag aldrig direkt gillat eller lyssnat särskilt mycket på Deep Purple. Jag försökte efter ett tag ge dem en chans – jag borde ju trots allt gilla dem – och plockade upp Machine Head men lyckades aldrig riktigt fastna. Det blev liksom tjatigt mycket snabbare än konkurrenterna. Solona var mer krystade, lät för lika och det fanns inte riktigt samma dynamik. Någonstans blev de för mig hårdrockens svar på Volvo. Visst, det är kanske bra men de kommer sist med allt nytt förutom just säkerheten.

I utbildningssyfte klämde jag häromdagen i ovan nämnda album i stereon och placerade min ettårige son framför mina båda vänner Bowers & Wilkins – jag jobbar på att han ska gilla musik och samtidigt utveckla ett kraftigt förakt för Gullan Bornemark och hennes likar – och insåg att jag nog lyssnade en hel del på detta en gång i tiden. Jag fick dock precis samma känslor som jag misstänkte. Först tyckte jag att det svängde som satan tätt följt av en känsla av att allt lät likadant. Vilket det gör. Det var dock perfekt för sonen som är i en ålder då upprepning är det roligaste av allt.

Nu är jag kanske lite väl orättvis. Det är väldigt mycket bättre än saker man tvingas lyssna till dagligen bara för att man råkar slå på radion och ska man vara lite objektiv så har trots allt albumet överlevt som ett klassiskt sådant i sisådär 40 år. Och det är just det som är det paradoxala. Vid måttligt många lyssningar så framstår Machine Head som ett i stort helgjutet album – om man bortser från uttjatade Smoke On The Water – men går snart över i att bli slätstruket. Samtidigt.

Det finns dock – trots den alldeles för långa utläggningen ovan – en låt som får mig att omedvetet stampa takten. Lazy sticker inte ut vid första lyssningen, men är den låt som håller i långt längre än alla de andra.

//T

Led Zeppelin: ”Bring It On Home”

Det har väl knappast undgått någon som följer mina skriverier här att Led Zeppelin står ganska så högt i kurs hemma hos mig, och då drar ändå hustrun ned snittet rätt så rejält. Det finns dock massor med saker som jag inte gillar med Zeppelin: De i allmänhet rätt så larviga texterna som är blandat pubertala och fantasyinspirerade, Plants röstläge som det tar en stund att vänja sig vid och det där snuskigt storvulna som efter ett tag tar över bandets produktion.

Ändå slår de fortfarande luften ur mig varje gång jag lägger på en skiva. Oavsett alla dessa tillkortakommanden så skapade de en dynamisk och brutal magi. John Bonham spelar alltid trummor som om det inte fanns någon morgondag och att han svajar en aning är nästan bra eftersom musiken blir mer levande och de andra musikerna är så ruskigt tighta och skickliga att det fortfarande låter fantastiskt. Plant sjunger skiten ur vem som helst och alla dessa primalskrin som han häver ur sig och själv varit så kritisk mot på senare år låter makalöst bra. John Paul Jones gör det han ska – han lägger en ruskigt svängig bas. Jimmy Page spelar gitarr och han gör det fördjävla bra. Han masturberar dock en aning mycket, men vad fasen – lite får man förlåta.

Det är dock inte delarna för sig som är grejen. Det är dynamiken och det är helheten. Vi har att göra med ett gäng musiker som lyssnar på varandra och som tillsammans blir något alldeles fantastiskt.

Att man dessutom hade den goda smaken att stjäla hej vilt från den amerikanska svarta bluesen gör sedan inte saken direkt sämre. Bring It On Home stal man från Willie Dixon (som skrev den, även om Sonny Boy Williamsson spelade in) och man spelade dessutom så fult att man trodde att man skulle komma undan med det. På tidiga kopior av albumet finns ingen låtskrivningskredd till Dixon alls, men på senare finns hans namn där. Tydligen krävdes det bara en rejäl stämning för att fixa till det. Och tro tusan att han inte ville bli förbisedd – det är en ju en makalöst bra låt.

http://www.youtube.com/v/wz4gRjI-HRA&hl=sv_SE&fs=1?rel=0

(Eftersom Zeppelin inte alls finns på Spotify får det bli en Youtubelänk istället)

//T

AC/DC: ”Hells Bells”

Det är altanväder och där sitter jag glatt och svettas under hörlurarna. Jag spelar återigen gamla ungdomssynder, men förvånas över att jag för en gångs skull fortfarande tycker att det är bra. I vanliga fall brukar jag gilla någon låt, men mestadels ägna dessa nostalgiska utflykter åt att förundras över den musiksmak jag en gång måste ha haft.

AC/DC spelade in och släppte Back in Black 1980 – samma år som deras originalsångare Bon Scott dött genom att, som alla andra, kvävas av sitt eget kräks. Det krävs något särskilt av ett band för att inleda efterföljande album med kyrkklockor och en text som handlar om hur någons själ ska hämtas och släpas till helvetet. Om det är humor eller ren dumhet vet jag inte, men jag väljer att betrakta det som humor kombinerat med en skruvad homage till den döde sångaren. Humor har nämligen AC/DC. En ytterst grabbig och barnslig sådan – men det är också ganska befriande att de inte tar sig själva på så stort allvar. Numera är de gubbar, men när det begav sig så inbillar jag mig att de faktiskt var det never ending party på turné som de gärna verkar beskriva sig själva som. Fast med benhårda riff.

Hur som helst så gillar jag det här. Jag gillar det rent av så mycket att jag sitter här med ett leende i ansiktet – ett leende hela vägen från hörlur till hörlur.

(AC/DC finns inte alls på Spotify varför de saknas på spellistan, men den här youtubelänken leder till vad som verkar vara en tidig video till ”Hells Bells”.)

//T

Motörhead: ”Bomber”

Jag är, som jag nog tidigare erkänt, lätt beroende av rockbiografier. Just nu läser jag NME-journalisten Nick Kents memoarer och ett band som återkommer frekvent i de drogindränkta kretsar som Kent rör sig i är Hawkwind. Hawkwind är nog mest kända för att det var Lemmys, som senare startade Motörhead, första band. Tydligen bestod bandet av den smutsigaste samling människor man kan tänka sig, som bodde i de smutsigaste råtthålen i London och som knaprade sig fulla av de smutsigaste drogerna.

White Line Fever, Lemmys självbiografi, är fylld av historier från den här tiden, men också av ett kluvet förhållande till bandet som senare sparkade honom. Å andra sidan hade han aldrig startat Motörhead annars, och kanske inte heller levt idag. Ett litet utdrag följer nedan, från just tiden med Hawkwind, och White Line Fever rekommenderas som sommarläsning för den som trots en fetgrogg i handen vill känna sig lite nyttig och GI.

”Dikmik and I had been up for about three days prior, whacking down Dexedrine. Then we got a bit paranoid and took some downers – Mandrax – but we thought it wasn’t very interesting because it calmed us down to much, so we took some acid, and then we took some mescaline to make it more colourful. It started getting a bit freaky, so we took a couple more Mandrax… and then we took some speed because we got too slowed down again. Then we went to the Roundhouse. Dikmik was driving and he was really interested in the side of the road, so he kept steering over to look at it. Finally we got up there and we walked in the dressing room and it was full of smoke – everyone was smoking dope. So we sat there for a while and somebody came in with some cocaine and we had some of that, and then some Black Bombers (or Black Beauties, as they’re known in the states – uppers) arrived, so we each had eight of them. Oh yeah, and we took some more acid as well. By the time we had to go on stage, me and Dikmik were like boards!

‘Fuckin’ hell, ‘Mik,’ I said, ‘I can’t move. Can you?’

‘No,’ he replied. ‘It’s great, isn’t it?’

‘Yeah, but we’ve got to get onstage soon.’

‘Oh, they’ll help us,’ he assured me.

So the roadies hooked our bootheels on to the back of the stage and pushed us up, and they strapped my bass on me.

‘Right, okay,’ I said. ‘Which way is the audience, man?’

‘That way.’

‘How far?’

‘Ten yards.’

So I stepped up – ‘One, two three, four, five, right. Hit it.’

And that was one of the best live gigs we ever taped.”

Vid ett tillfälle tyckte Lemmy att ett blodbyte (som Keith Richards ryktas ha genomgått) verkade vara en bra idé, men fick veta att det antagligen skulle döda honom. Så rent och oförstört blod skulle inte hans drogmarinerade kropp kunna hantera. Har man läst ovanstående är det kanske inte så svårt att förstå. White Line Fever är full av sådana här skrönor. Sanna eller ej – underhållande är ordet.

//T

Kula Shaker: ”Hush”

Kula Shaker släppte två nypsykedeliska och indiskt inspirerade album i slutet av 1990-talet. Då kändes det av någon anledning fräscht, vilket antagligen berodde på att det inte var brötindie, slipstreamad radiopop eller shoegaze. I retrospektiv känns det dock en aning krystat, och den överdrivna indiska influensen är mest irriterande. Stäng av den förbannade sitaren, och spela den musik ni är kapabla till, liksom. Men: På sina ställen låter det förbannat trevligt och uppiggande. På andra ställen låter det som indisk rymdrock, vilket inte är lika uppiggande eller trevligt. Alls.

”Hush” skrevs av Joe South (en låtskrivare som har skrivit ett antal stora hits, inklusive kräkmedlet (I never promised you a) rose garden) och spelades först in av Billy Joe Royal. Låten blev en större hit i Deep Purples version 1968, och det är väl mestadels den versionen som Kula Shaker baserar sin cover på. Kula Shakers cover är, i mitt tycke, betydligt mer energetisk och svängig.

Lyssna via Spotify.

//T

En liten bonus för dagen (liksom för att fira att jag har påsklov från jobbet): En popquizfråga relaterad till den pågående påskhelgen: På vilket sätt kan man koppla låten till påsken? Kula Shakers ”Hush” till påsken i fyra steg, om man så vill.

Roky Ericksson & The Aliens: ”Click your fingers applauding the play”

Roky Ericksson var en av männen bakom The 13:th Floor Elevators och hade ett par hits med gruppen i slutet av 60-talet. I det närmsta Syd Barretskt utvecklade han en schizofren sjukdomsbild, antagligen kraftigt förstärkt av ett vidlyftigt intag av bland annat LSD. Han ska dessutom ha åberopat psykisk sjukdom för att komma undan ett narkotikaåtal rörande en joint. Sant eller ej, så lades Roky in på mentalsjukhus i flera år där han bland annat fick kraftiga behandlingar med elchocksterapi.

I slutet av 70-talet hade Roky lämnat syster Ratched bakom sig och började åter spela musik. Han var inte för den sakens skull frisk, något som återspeglar sig i texterna som är ständigt fixerade vid ett skräcktema. 1981 släppte han The Evil One tillsammans med en kompgrupp som kallade sig The Aliens. Ironiskt eftersom att Roky senare deklarerat att en marsian tagit över hans kropp.

På albumet finns ”Click your fingers applauding the play”. I viss mån en hårdrocksbanalitet, men helt klart med sin charm. Här visar Roky Ericksson att han inte tappat sin förmåga att skriva en låt med hitpotential och sjunger gör han bättre än någonsin.

Lyssna via Spotify.

//T

Alice Cooper: ”I’m Eighteen”

Innan Alice Cooper blev namnet på den artist som vi idag känner som Alice Cooper var det namnet på ett helt band (sångaren Vincent är dagens Alice). Bandet spelade hårdrock och kombinerade från början denna med en performanceshow som snabbt utvecklades till en skräckinspirerad, blodig och avantgardistisk scenshow.

Det är lätt att avfärda soloartisten Alice Cooper som en översminkad glamhårdrockare som inte ens är bäst i sin egen rätt så krattiga genre, men bandet Alice Cooper håller jag en aning högre än så. Det är sällan någon direkt magi, men det är ett habilt arbete och sällan har väl ett band lyckats flörta sig in i frustrerade amerikanska tonåringars hjärtan så enkelt. ”School’s out” spelas ju också här så fort det är minst en studiedag från skolan.

I ”I’m Eighteen” sätter bandet ord på 18-åringens frustration med att befinna sig i limbo mellan att vara barn och vuxen, att inte stå ut i tillvaron och att inte veta vad man vill med framtiden.

Själv vet jag att min nära förestående framtid också den innehåller en 18-åring. Glenmorangie, på min ära.

//T