Bo Diddley: ”Bo’s Bounce”

Bo Diddley var en av de stora bluesgubbarna och skrev klassiker som ”I’m A Man”, ”Before You Accuse Me (Take A Look At Yourself)” och ”Who Do You Love”. Hans skivor sålde bra, främst under slutet av 50-talet, men han blev aldrig på samma sätt en superstjärna som många av de artister som spelade in covers på hans låtar – vilka inkluderar The Rolling Stones, The Yardbirds, The Who m.fl. I och med detta blev hans musik – visserligen inte nödvändigtvis i förstahandsversionen – en stor inspirationskälla till mycket av den rockmusik som vi tar för självklar idag.

Jag blev medveten om Bo Diddley existens och briljans när jag såg honom göra ett gästspel under en Stones konsert någon gång för länge sedan. En krumryggad gubbe med flaskbottenglasögon och fyrkantig gitarr som spelade skiten ur Ronnie Wood och fick Keith Richards att verka bakåtsträvande och tråkig. Tyvärr så envisades han med att sjunga också, vilket i allmänhet förtar intrycket en aning när det kommer till Bo. ”Bo’s Bounce” är instrumental.

//T

Morcheeba: ”Mandala”

En kortare vistelse i Berlin för en tid sedan mer eller mindre våldsexponerade mig för Morcheeba, men jag har inte riktigt fått grepp om dem förrän nu. Att det var bra insåg jag snabbt, men de tycks kräva sin inlyssningsperiod. Tipset är därför att ni spelar ”Mandala” sådär 8 gånger på rad. Sedan kommer ni – om inte förr – att inse hur briljant det är.

//T

Björn Olsson: ”Juli”

Björn Olsson var originalmedlem i både Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives. I båda fallen hoppade han dock av efter en tid – ryktet säger att han aldrig gillade liveframträdanden. I mitt tycke har The Soundtrack of Our Lives aldrig riktigt hämtat sig från Björns avhopp i det att man hade klart bäst låtmaterial på de första skivorna. Därefter har de etablerat sig som en fantastisk liveakt och släppt bra skivor, men aldrig något lika bra som sitt debutalbum.

Efter att Björn Olsson hoppade av från Soundtrack har han gått från klarhet till klarhet som både producent och låtskrivare. Han har varit sedvanligt skygg, men släppt ett antal album med enbart instrumentala låtar. Jag inbillar mig att han varit en av Sveriges mest säljande artister om han bara satt någon på att sjunga på hans låtar, för så bra är det ofta. Han verkar dock gilla den mer undanskymda tillvaro han har nu och jag tror att det är därför han medvetet håller tillbaka sig själv från att släppa de hits som låtarna hade kunnat bli.

Björn Olsson har också blivit något av en superproducent på sistone. De artister han producerat har också i vissa fall spelat in hans låtar och satt text till dem, däribland Håkan Hellström som gjort just ”Juli” – då med titeln ”Jag Har Varit I Alla Städer”.

//T

Hansson och Karlsson: ”Tax Free”

Innan Göta Kanal 9, Repmånad och 47:an löken, innan allehanda tjo och tjim i TV och långt innan  fler katastrofala karriärval än Rod Steward spelade Janne ”Loffe” Carlsson grym musik tillsammans med Bo Hansson. Hansson Och Karlsson har fått en del välförtjänt sentida uppmärksamhet i och med att Bo Hansson gick bort för en kort tid sedan. Nästan allt jag lyckats få tag på svänger kopiöst och Carlssons trumspel är fenomenalt tillsammans med Hanssons fantastiska orgel.

//T

The Full Tilt Boogie Band: ”Buried alive in the blues”

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

Lyssna via Spotify.

//T

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

The Skatalites: ”Confucius”

När jag skrev en rad om Desmond Dekker för några veckor sedan så fick jag via dagensskiva.com några kommentarer om ska. Särskilt nämndes The Skatalites som förvisso sedan länge varit en del av min skivsamling, men på sistone en försummad sådan.

The Skatalites spelade tidigt ska och rocksteady. Den första och relativt produktiva perioden är så kort som från 1963 till 1965. Gruppen har varit dynamisk i meningen att man bytt ut medlemmar kontinuerligt och vad jag förstår så spelar man fortfarande tillsammans även om inte särskilt många av originalmedlemmarna mönstras numera.

”Confucius” är när The Skatalites är som bäst. Instrumentalt, tight, blås och en riktigt stark melodi.

//T

Beastie Boys: "Futterman's rule"

Jag är ingen storkonsument av hiphop. Jag är på intet vis fientligt inställd, men det är helt enkelt inte alltid min tekopp. En gång i tiden var jag dock öppensinnlig och hade ännu inte fastnat i gamla invanda hjulspår och därmed önskade jag mig Beastie Boys ”Ill communication” i julklapp. Detta borde ha varit 1994 när jag tänker efter. Jag lyssnade på skivan två gånger och skämdes sedan en aning över att jag inte gillade den alls när min mor spenderat dyra pengar på mig.

Några år senare plockade jag åter fram den och gav den ytterligare en chans och även om den inte omvände mig till fullblodshiphopare så är det nu ett av mina favoritalbum. Kanske för att låtarna som inte är utpräglad hiphop är så förbannat bra och då särskilt de instrumentala.

”Futterman’s rule” är en av dessa och svänger något alldeles särskilt. För övrigt vill jag minnas att denna regel går ut på att man kan börja äta när två personer har blivit serverade.

//T