Mulatu Astatke: ”Yègellé Tezeta”

Jag hade för en kort tid sedan aldrig hört talas om Mulatu Astatke, men nu tycks han finnas överallt. Först hörde jag just den här låten på cd:n som följer med tidningen Sonic och sedan dess har jag hört hans namn lite här och där (någon hade till och med  som lagt in honom på besökarnas val-spellistan). Om det beror på att jag plötsligt lägger märke till det eller om han gått och blivit ”inne” på ålderns höst låter jag vara osagt.

Mulatu Astatke är en etiopisk musiker som nog är det främsta affischnamnet för Ethio-Jazz, vilket kan sägas vara Jazz med tydliga influenser av traditionell etiopisk musik. Jag är hur som helst glad för att han börjat uppmärksammas så att jag fick chansen att upptäcka den här musiken.

//T

Count Basie: ”Splanky”

När jag tittar på konstiga TV-program, vilket händer förvånansvärt ofta, fascineras jag ofta av gott hantverk. American Choppers är egentligen ett skitprogram som fokuserar på bråk mellan bröder och far, samt skitfula motorcyklar med ”teman”. Det är dock i de småglimtar där man får se mekanikerna, som inte hör till familjen, som programmet tänder till. Man får se hur skickliga de är på att tillverka avgassystem eller vad det nu är. Samma sak slår mig ofta när jag zappar förbi dessa inrednings- och designprogram. Inredarnas klarröda fixering tilltalar mig intet, men snickarnas skicklighet när det gäller att skruva ihop ett bord slår mig som ytterst fascinerande.

Om det bara, tänker ni nu, gick att kombinera alla dessa känsloyttringar med ett gott hantverk!

Prova, svarar jag på det, med att lyssna på Count Basies album Atomic Basie (eller The Atomic Mr. Basie, som det ibland kallas). Det svänger (känslan) och tightare musiker (hantverket) får man leta länge efter.

//T

Melody Gardot: ”Who will comfort me”

Melody Gardot har en sådan där röst som man känner igen bland 100 andra. Hon är en nytänd stjärna på populärjazzhimlen, och är förutom sångerska en potent låtskrivare. Jag upptäckte henne i förbigående på någon pratshow på TV. Sedan dess har jag sett henne överallt och kan inte låta bli att påminnas om Norah Jones genombrott för några år sedan. Tyvärr har hon någon form av snyfthistoria i bagaget som samtliga journalister väljer att fokusera på och det skymmer för min del inte så lite hennes musikaliska gärning.

Hennes dubutalbum är en jazzig, lågmäld historia som är riktigt trevlig, men saknar hits. Hennes nya album blir nog hennes definitiva genombrott, men har i min mening producerats sönder genom att någon plattnacke petat in stråkarrangemang mest överallt. Smörfaktorn slår därmed i taket, utom på just ”Who will comfort me”. Nåväl, hon kanske växer upp med skinn på näsan och tar kontroll över sin karriär. Vi får väl hoppas det, för i så fall har vi inte hört det sista av Melody.

//T