Nine Inch Nails: ”Hurt”

”Hurt” blev en monsterhit när Johnny Cash spelade in den. Det måste vara 2000-talets genidrag att låta den åldrade Cash sjunga in den här låten med sin tunga och ödesmättade röst. Originalet skrevs och spelades in av Trent Reznor och gavs ut på albumet The Downward Spiral av Nine Inch Nails. Om man vet att Trent Reznor mer eller mindre är Nine Inch Nails med ett par ambulerande kompmusiker så blir föregående mening betydligt mer lättförståelig.

”Hurt” får nog sägas vara den största kommersiella framgång som detta synt-industrirockband har haft till dags dato. Låten inleds med några riktiga emorader som dock är fantastiska i sin enkelhet. För att citera en kollega så ”skär de i magen som en vinkelslip i moll”:

”I hurt myself today
To see if I still feel.”

När låten ökar i intensitet och den där pumpande, mullrande och stångjärnsstötiga basen/gitarren drar igång så låter det fantastiskt och Trent krystar fram ”And you could have it all – my empire of dirt” så blir man för ett par sekunder lurad att tro att det inte finns någon bättre låt i hela världen. Det är fel, mina vänner. Men det är jävligt bra.

//T

William Warfield: ”Ol’ Man River”

Låt oss börja med att göra ett par saker klara. Jag gillar vanligtvis inte musikallåtar. De brukar tilltala mig ungefär lika mycket som schlager och rimligen kan ni räkna ut hur oerhört lite det är genom att klicka på ”Listan” här ovanför och se er omkring en aning. Det här är viktigt för mig att få sagt, mestadels på grund av att jag innerst inne är oerhört mån om hur ni uppfattar mig. No showtunes, no schlager – capisce?

Men. Det finns ett undantag och det är ”Ol’ Man River”. Från början så kommer den från musikalen Show Boat och skrevs av ett par musikalproffs (Kern och Hammerstein). Det här var i en tid då populärmusik inte var så populär och de skickligaste musikerna hamnade just i musikalgenren eller möjligen spelade storbandsjazz. Därmed var också kvalitén betydligt bättre och man hade ännu inte börjat slakta stora rockbands låtkataloger för att krafsa ned en usel story som löst håller ihop deras hits i någon form av sunkig Brollekavalkad som tilltalar – låt oss vara ärliga här – min mammas kompisar.

Skit samma. ”Ol’ Man River” är en fantastisk sång när man får tag på rätt version av den. Det är ett otal artister som gett sig på att göra sin version av den här och inte lyckats göra den rättvisa – däribland Aretha och Sinatra – vilket säger en del om hur svår den är att sjunga. Den version som gäller här idag är William Warfields. Han sjöng den till den tredje filmversionen av låten och jag gillar nog den bäst, även om Paul Robesons version till filmen innan inte kommer långt efter.

Texten handlar om Mississippifloden och hur lycklig den måste vara som inte har samma världsliga bekymmer som de som lever längs den. Den behöver inte plocka bomull, dess kropp värker inte efter en dags arbete utan den rinner bara vidare utan ett bekymmer i världen. Joe – som sjunger den i musikalen – är en svart hamnarbetare som på grund av det hårda slitet och orättvisorna han dagligen ser är livstrött och följande textrader från crescendot får mig att rysa varje gång.

I gets weary
And sick of tryin’
I’m tired of livin’
And scared of dyin’

//T

The Magnetic Fields: ”I Thought You Were My Boyfriend”

Ibland får jag för mig att The Magnetic Fields är 90-talets svar på Dexys Midnight Runners. Båda bandens centralgestalter är despotlika och medlemmarna i övrigt tycks få sparken – eller möjligen sluta ”frivilligt” – titt som tätt. Alla möjliga instrument nyttjas bara för att det verkade passa just där och det gör i båda bandens fall ofta låtarna ännu bättre.

The Magnetic Fields har dock överlevt betydligt längre än Dexys. Möjligen är det ren tur eller så lider Stephin Merrit av aningens mindre hybris än Kevin Rowland. Hur som helst så ska vi vara tacksamma för att Magnetic Fields fortfarande spelar in skivor efter 20 år eftersom de fortfarande känns vitala och gör makalöst bra musik. Bästa albumet hittills är i min värld 2004 års I där man återfinner ”I Thought You Were My Boyfriend”. En fantastisk sång om förlorad kärlek.

//T

Bob Dylan: ”Not Dark Yet”

Jag har länge närt en fundering kring att det borde finnas en korrelation mellan att en låt säljer bra och att den är dålig. Det finns några undantag, men i medel så borde det stämma. Den enkla förklaringen är att folk i stort inte har någon smak.Frågan är om inte detta borde vara på väg att ändras -  inte att folk saknar smak utan att listorna företrädelsevis sportar dåliga låtar.

De som tidigare bestämt vad som ska ligga på topplistorna har varit företrädelsevis 12-åriga flickor eftersom det är en av få grupperingar i samhället där alla strävar efter att vara exakt som alla andra och därmed köpa samma singel, som alltså säljer i ofattbara mängder. Numera vet dessa 12-åringar dock knappas vad en singel är och än mindre köper de sin musik. De spelar istället den där låten som alla andra gillar oavbrutet på repeat på Spotify – antar jag. Att Spotify nu begränsar sina gratiskonton till att kunna spela samma låt högst fem gånger på en månad är därmed en välgärning. Det borde fanimig lagstiftas om saken.

Numera är det bara gamla fesgubbar som jag som köper skivor. Vi är reliker från den gamla tiden och vill få något fysiskt för våra slantar. Vi gillar att plocka fram en skiva och lyssna på den utan att riskera reklamavbrott eller alltför snabba byten till något annat. Vi gillar att bläddra i konvoluten – slå upp det, kära barn. Alltså är det vi som sätter topplistorna. Det är därför som Bob Dylan numera når listframgångar trots att han har varit oerhört trött på sistone. Vi är nämligen vanemänniskor också. Var det bra innan vi var födda så borde det vara bra nu.

Bob släppte dock ett förvånansvärt bra album 1997 i Time Out Of Mind. Det är ingen upplyftande lyssning och upptempolåtar lyser med sin frånvaro. Jag undrar ibland om den inte var tänkt som hans sista album. Det är suggestivt bluesigt, tillbakablickande och känns i mångt och mycket som ett avslut och ett testamente. Utan att vara en Dylanoman och därmed kunna anses ha rätt att uttala mig så känns detta som det enda album av Dylan efter 70-talsproduktionen som är värt att äga.

”Not Dark Yet” från ovan nämnda album känns oerhört nattsvart och cynisk. Det är inget man lyssnar på när man är sprudlande glad, men i livets mörkare stunder kan det kännas skönt att veta att den store Bob ibland har det ännu sämre.

“I was born here and I’ll die here against my will
I know it looks like I’m moving, but I’m standing still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can’t even remember what it was I came here to get away from
Don’t even hear a murmur of a prayer
It’s not dark yet, but it’s getting there”

-Bob Dylan

(Eftersom Bob inte bor på Spotify så bidrar jag med denna youtubelänk istället.)

//T

The Dutchess and the Duke: ”When You Leave My Arms”

Som vanligt när jag tror att jag hittat något nytt är jag hopplöst efter. The Dutchess and the Duke har redan lagt ned. Innan dess hann de dock släppa två stycken fullängdare och åtminstone den senare av dessa två: Sunset/Sunrise innehåller att antal riktigt trevliga spår. I mitt tycke är ”When you leave my arms” det bästa. Det är en 60-talsdoftande ballad med smäktande stråkar, brutal text och en melodi som direkt sätter sig. Och ja, jag gillar det.

//T

Pink Floyd: ”The Great Gig In The Sky”

Som för att skylta med min känsliga och komplicerade natur slår jag som uppföljning på förra inlägget till med en låt av bandet som mer än alla andra pysslat med musik i just albumform. Pink Floyd hade – man väl lov att använda dåtid nu? – för vana att göra musik i konceptalbumform. En form av musikskapande jag trots min ”albumpersonlighet” har mycket svårt för då det i allmänhet blir krystat, svulstigt och olyssningsbart. Ett sammanhållet album är lovvärt – ett konceptalbum borde vara straffbart. Faktiskt.

Jag gillar mycket av det Pink Floyd gjort om man väljer att lyssna på låtarna lösplockade från sitt konceptuella sammanhang. Då blir det inte lika pretentiöst och ganska ofta riktigt bra. När det gäller albumkungarna rekommenderar jag alltså att ni skippar just albumen som helhet. Ladda istället spellistan och slå på ”shuffle”. Då kommer ni att hitta guldkornen istället för att vara för deprimerade halvvägs in i The Wall för att hitta de riktigt bra låtarna.

”The Great Gig In The Sky” kommer från albumens album Dark Side Of The Moon och är skriven av den medlem i Floyd som kanske ansetts vara minst viktig musikaliskt sett, Richard Wright. Han och den då mest dominante medlemmen Roger Waters gick ett antal ronder efter The Wall vilket ledde till att Wright först fick sparken och senare till splittringen av den mest populära sättningen.

Hur som helst är ”The Great Gig…” ett mästerverk och den liveversion som finns nedan är inget annat än briljant. Originalet hittar ni här.

//T

The National: ”Runaway”

The National är och har varit kritikernas älsklingar ett tag, men jag skulle hävda att det är först nu de på allvar börjat ta sig ut i det allmänna medvetandet därute – i alla fall i Sverige. Det är alltså nu som kritikerna kommer att börja såga dem. Kom ihåg var ni läste det först. Albumet ”High Violet” går inte att såga – det är för bra – men det skulle förvåna mig mycket om inte nästa albumsläpp alternativt spelning i Sverige beskrivs som ”trött” eller att man hävdar att bandmedlemmarna tycks ”mätta på framgång”.

The National är nya favoriter i min värld. Jag gillar verkligen det senaste släppet och kan inte vänta på att sätta tänderna ordentligt i de tidigare fyra albumen. Bäst på ”High Violet” är ”Runaway” där en självklar melodi görs så vacker att den skulle ha kunnat vara gjord av en olyckligt kär Anthony Hegarty på nedåttjack. The National sportar återhållet blås, pukor och stråkar, allt för att röra vid det där innersta hos lyssnaren. De lyckas.

//T

Dusty Springfield: ”Ain’t No Sun Since You’ve Been Gone”

Jag är gräsänkling i veckan och det är förunderligt hur tyst ett hus kan vara. Stereon går på högre volym än den gjort på, säg, ett år och några veckor, men det hjälper inte. Det är lite ensamt, även om jag håller mig mer än upptagen.

På toppen av detta meddelade chefen just att han lägger ned. Prankmonkeys blogg is no more.

Dusty får det bli.

//T

Emilíana Torrini: ”Fireheads”

Eftersom jag i vanliga fall dömer människor utifrån vilka de umgås med så borde Emilíana Torrini vara omedelbart diskvalificerad från den här listan. Lite research säger mig nämligen att hon turnerat med Sting och Dido. Ibland frångår jag dock mina principer om det finns väldigt goda skäl. I det här fallet heter skälet Fireheads.

Ni som är lika efter som jag har hört hennes lätt enerverande Jungle Drum otaliga gånger utan att veta om att det är hon, och ni som har koll har naturligtvis haft henne på radarn sedan 1999. För mig är det hur som helst en ny bekantskap i och med hennes album Me And Armani från 2008. Hon är isländska och har till förmån för utländska journalister som inte vill spendera hela dagarna med att få apostroferna att sitta på rätt plats strukit den mer isländska delen av sitt namn.

//T

The Walker Brothers: ”The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore”

Man kan lätt tro att The Ramones var först med att alla byta efternamn för att framstå som någon form av påtvingad brödraskara som levde för och med sina treackordslåtar. Walker Brothers var inte heller bröder, men roade sig redan på 60-talet med att låtsas just detta och med att byta sina efternamn.

Bandet bildades i Kalifornien men slog aldrig riktigt igenom i staterna, utan fick sitt riktiga genombrott i England samtidigt som de engelska banden invaderade USA och slog igenom med sin betydligt råare bluesrock. I vilket fall som helst så blev karriären kortvarig och efter ett par hits upplöstes bandet.

Och att man inte spelade själva på inspelningarna förtar inte att The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore är en riktigt bra låt.

//T