Det finns ett par låtar som jag har haft på lut sedan jag började med den här listan för ungefär ett och ett halvt år sedan. Att de fortfarande finns kvar beror till stor del på att de är sjujävla bra, men att jag har svårt att komma till skott. En av dessa låtar är Bobby Womacks ”Across 110th Street”. Det är en fantastisk souldänga från djupet av blaxpliotationeran och den skrevs faktiskt som filmmusik till en film med samma titel.
//T
Lou Reed har på sistone börjat visa upp oroväckande tendenser till att de elchocksbehandlingar han tvingades genomgå för att bota ”homosexuella tendenser” i ungdomen faktiskt gjorde bestående skada. Till exempel gav han och hans fru nyligen en konsert för hundar och den spelades, såklart, på frekvenser som endast hundar kan höra.
Innan han blev galen på riktigt spelade Reed in en del fantastisk musik. Först med Velvet Underground och sedan som soloartist. Jag såg honom på Roskildefestivalen 2000 och då var han vid förvånansvärd god vigör. Han hade å andra sidan precis släppt sitt första vettiga album på många år i Ecstacy.
Dirty Blvd. kommer från albumet New York där Reed förvånar genom att 1989 släppa ett bra album ett antal riktigt mökiga år. Kanske var det hans kärlek till just staden som fick honom att rycka upp sig ur det där hålet han hållit på att gräva på i ett antal år vid det laget.
//T
Många var de bra artister som gick vilse någonstans runt skiftet mellan 70- och 80-tal. För de redan etablerade artisterna blev därmed 80-talet något som, faktiskt, de flesta av dem har vett att skämmas för idag. En av dem som dock inte verkar skämmas det minsta utan glatt har fortsatt på den kurs han, helt idiotiskt, vinklade in på för 30 år sedan är Stevie Wonder.
Stevie hade för mig inget som helst värde som artist innan jag började lyssna på hans tidiga 70-tal. Det man hade hört innan dess var bara de kräkmedel som gått på radion och som därmed mer än en gång förstört min dag (tänk den där vedervärdiga telefonlåten). Dock så trillande Innervisions förbi cd-spelaren vid något tillfälle och ungefär där insåg jag hur fel den här stackars musikaliske mannen hamnat här i livet. Lite som en fantastiskt begåvad 25-årig professor i matematik som vid 31 är fullblodssprutnarkoman, eller åtminstone pysslar med kemi. Innan allt gick åt skogen var det i alla fall ofta väldigt bra.
”Living For The City” är en riktigt bra låt där den unikt begåvade Wonder spelar samtliga instrument och ger sig på polisbrutalitet och samhällets förfall. Det är deprimerande bra, i meningen att man undrar vad som hände. Det är dock ingen idé att gråta över en spilld musiker, utan bara att uppmana er som ännu inte lyssnat på mannens 70-tal på grund av hans 80-tal att göra så. Ni kommer inte att bli besvikna.
//T
Om jag skulle föda fram en lista, ty det handlar om en ganska så smärtsam förlossningsliknande process, över världens 10 bästa låtar skulle den här nästan säkert vara med. 9 dagar av 10 i alla fall, och många av dagarna skulle den dessutom vara i överst av dem alla. Därmed är det lite ansträngande att skriva detta, för vem vill inte göra en topp 10-låt rättvisa? Jag har dock några chanser extra på mig eftersom jag har minst 50 topp 10-låtar.
The Velvet Underground bildades 1965 i New York och fick ett första genombrott då Andy Warhol på pappret producerade gruppens debutalbum. Mestadels valde han dock att låta gruppen själva hitta sitt sound. Med ett band där två av medlemmarna är Lou Reed och John Cale kan det ha varit det mest geniala beslutet i Warhols hela karriär. Däremot insisterade han på att den tyska modellen Nico skulle sjunga på flertalet av låtarna. Inte fullt så genialt.
”Oh! Sweet Nuthin’” kommer dock från gruppen sista album (Nico var bara med på det första). John Cale hade sedan länge hoppat av och trummisen Maureen Tucker var mammaledig då man spelade in albumet. Ovanpå allt detta hoppade Lou Reed av någon vecka innan man var klara med inspelningarna, vilket dock knappast kan ha påverkat resultatet nämnvärt. ”Oh! Sweet Nuthin’” är den sista låten på den sista skivan från ett Velvet där Reed var medlem. Snacka om sorti.
Gitarrspelet är fantastiskt. Det är återhållet minimalistiskt för att senare sakta bygga upp till det kanske bästa gitarrsolo jag vet. Lyssna dessutom på trummorna den passagen. Den inhoppade trummisen Billy Yule (som var 16 år när man spelade in!) är mer än fantastisk. Kanske krävs det en 16-åring för att spela så ohämmat.
Varje gång jag (som nästan alltid förespråkar korta låtar) hör ”Oh! Sweet Nuthin’” vill jag att den ska vara längre. Att solot ska vara längre, att Billy ska orka spela trummor lite till, att Reed ska sjunga istället för Doug Yule och att det ska fortsätta vara exakt som det redan är. För det är fantastiskt som det är.
//T
Fotnot: Loaded är inte gruppens sista album, men det sista med någon av originalmedlemmarna i gruppen. Därför räknas det ofta som det sista ”riktiga” av Velvet Undergrounds album. Så också i min värld, uppenbarligen.
