Ola Magnell: ”Påtalåten”

Ola Magnell är progg, men inte standardprogg. Han skriker inte ständigt om orättvisor, politiserar inte frukostsmörgåsen och vränger hellre ord än högernäsor. Efter att ha fullkomligen bombarderats med valpropaganda och valinformation det senaste halvåret får Magnell kliva fram som en aningens mindre politisk symbol i en överpolitisk rörelse och stå för hur trött jag är på valhelvetet. Tyvärr gick ju resultatet kvällspressens väg i det att nu kan de mjölka den kossan ett tag till. Ännu mer tyvärr för Sverige såklart, men den harangen har ni hört på ett antal hundra ställen redan, så jag ska inte framhärda.

Påtalåten är Magnells debutsingel och albumet som tätt följde i dess spår fick namnet Påtalåtar. Texten är visserligen gröna vågen-inspirerad, men inte så in your face-politisk som proggen ofta är. Hans sätt att sjunga får en att tro att han är en småfull scout i målbrottet, vilket inte nödvändigtvis är så fel. Håkan Hellström är ju trots allt en småfull sjöscout i målbrottet, om man ska vara sådan.

Det tyngst vägande skälet till att välja ut Påtalåten är att den alltid har gjort mig glad. Så också i dag.

Ola.

//T

Nationalteatern: ”Spisa”

Det verkar inte finnas en enda svensk i min ålder som inte haft en period i sitt liv då de lyssnat ohälsosamt mycket på Nationalteatern. Då tillhör jag ändå inte den generation som kunde höra dem under glansperioden utan har i ljuset av ett generationsgenomsyrande nostalgiskt skimmer lyssnat på dem under uppväxten. Deras musik tycks tilltala något primalt inom svensken – kanske är det vår uppdämda revolutionära ådra som vädrar morgonluft när vi spelar Nationalteatern på hög volym och som ger oss chansen att knyta den där näven i fickan lite extra den dagen.

Något som skänker mig extra glädje är att de verkar tilltala den yngre generationen. Kollegor vittnar om hur deras barn i femårsåldern glatt gnolar på Bängen Trålar när polisen åker förbi och ljudligt och med klar röst stämmer upp i Livet är en Fest på väg in på dagis. Gissa vilka vaggvisor sonen just nu håller sig vaken till?

Spisa var en del av ett blandband för länge sedan och därmed blev det den låten. Det finns andra lika bra, och flera bättre, men det var den som jag först kom att tänka på. Texten handlar om polisbrutalitet, knark (utan att glorifiera det) och civil olydnad och som alltid är det de sista raderna i den här sången som får mig att sjunga med.

Jag kom ihåg min goda föresats

att jämt förbli en äkta skurk

Så jag in och tog min plats,

uti rättvisans palats

och öppnade en ölburk

(Lyssnar man noga här kan man höra att ölburken som öppnas är av den gamla typen, den med en liten metalflärp som drogs bort istället för dagens där man viker in flärpen i burken.)

//T

Kenta: ”Just idag är jag stark”

Kenta Gustafsson blev känd genom Stefan Jarls filmer som i klump brukar kallas modstriologin och får väl lov att ses som tvåa på listan över Sveriges riksknarkare. Ohotad etta är såklart Christer Pettersson. Det känns rätt  så orättvist att nämna de båda i samma text då Kenta verkar ha varit en rätt skön snubbe som hamnat fel i livet eftersom han fått urusla kort från början medan Pettersson verkar ha varit en genuint otäck jävel.

Kenta fick skit från början, ser ut som Rulle i nöjesmassakern, föraktade samhället och spelade gitarr. Han gjorde det inte speciellt bra, men en fullträff fick han till 1979 och det är Just idag är jag stark. Det blir väldigt starkt med tanke på mannens bakgrund. Man kan fråga sig om en sådan utgivning alls varit möjlig idag. Jag tror inte det och jag tror att 1979 var i sista stund.

//T

Fotnot 1: Just idag är jag stark är Hammarbys kampdänga. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte håller på Hammarby. Jag håller på ett lag som det går bra för. Jag håller på Degerfors.

Fotnot 2: När Filip och Fredrik gjorde sitt program 100 höjdare hade de med klippet nedan från melodifestivalen 1980 där Kenta gör en annan (rätt dåligt) låt. Den stora behållningen är när han efteråt med ett flabb och en blöt puss plattar till Bengt Bedrup så att det sjunger om det. Lyssna gärna på ljuden som Bedrup gör under intimiteterna lite extra.

http://www.youtube.com/v/gbogqscBlQ4&hl=sv_SE&fs=1?rel=0

Pugh Rogerfeldt: ”Hog Farm”

Jag har av någon outgrundlig anledning alltid gillat svensk progg, fast numera handlar det nog mest om någon form av tonårsnostalgi. Rimligen var det min förmåga att aldrig vara nöjd och alltid tycka att saker och ting borde vara bättre kombinerat med min lätt fascistoida önskan om att allt ska vara rättvist som låg bakom att jag en gång i tiden började lyssna på genren. Texterna passade liksom in då.

Det gjordes dock en hel del bra musik i proggsvängen, och roligt nog så levde den vidare i punken i Sverige på ett sätt som jag tror är lite unikt. I övrigt handlade ju punken om att riva upp det gamla, men här blev det en rätt så bra fortsättning på proggen. Det stora problemet som proggen har är dock att den tar sig själv på för stort allvar. Eller snarare: det finns/fanns vissa artister inom proggrörelsen som tar/tog sig själva och sitt politiska patos på för stort allvar. Låt oss kalla dessa musiker Wieheska. Bara för att ta något ur luften.

Dessa Wieheska artister gör att man knappt klarar av att lyssna på progg idag. Det känns mossigt, enbart politiskt och all glädje skall liksom per definition sugas ut ur varje lyssnare i sympati med Chilenska regimoffer. Tur då att det fanns de som spelade progg men inte var så förbannat allvarliga. Om det nu var progg i så fall?

Pugh Rogerfeldt är numera mossig och ytterligare en i raden av olyssningsbara svenska artister, men en gång i tiden släppte han lekfulla och riktigt bra album, som helt klart är värda en genomlyssning så här dryga 30 år senare. Han tog det lite lugnt med politiken, släppte in sina polare för att göra en låt eller två och spelade förbannat bra musik. ”Hog Farm” är en av de mest kända låtarna, med rätta. Det svänger som satan, och texten fick antagligen Lundell att skriva Jack.

//T