Love: ”A House Is Not A Motel”

Love var länge en av 60-talets bäst bevarande hemligheter. De spelade till en början en ganska brötig psykedelia som nog inte stack ut särskilt mycket ur hippiemyllret. Albumet Forever Changes är dock så mycket mer än så. Någonstans förebådar det den lite mjukare, inte fullt så bluesinspirerade, våg av amerikansk rockmusik som skulle komma mot slutet av 60-talet med sina akustiska gitarrer, vackra arrangemang och återhållna sång. När det behövs tvekar dock inte gruppens frontman och gitarrist Arthur Lee inför att hänga på sig den elektriska gitarren och resolut stampa till på distpedalen varpå han svävar bort i evighetslånga solon

Tyvärr kom nog albumet lite före sin tid. Det sålde dåligt, originalsättningen av gruppen splittrades och Arthur Lee blev aldrig lika inspirerad igen. Däremot så har Forever Changes i efterhand fått det erkännande det förtjänar.

//T

Steppenwolf: ”Magic Carpet Ride”

Steppenwolfs musik har inte åldrats väl. Jag inbillar mig att de var ganska stora en gång i tiden, men numera känner väl ytterst få till namnet på bandet som gjorde ”den där motorcykellåten”. Jag har aldrig direkt lyssnat på bandet så jag gjorde ett försök på att lyssna igenom ett gäng låtar när jag hade tänkt ut den här låten till listan. Jag hittade inte särskilt mycket som var direkt lyssningsvärt, kan vi väl säga. Det känns oerhört amerikanskt – på det där dåliga ärmlös-t-shirt sättet – även om bandet var från Kanada.

Nåväl, det är inte om dåliga låtar eller band jag ska skriva. Magic Carpet Ride är en bra låt som spelades in som uppföljare till den numera sönderspelade Born To Be Wild. Den har omåttliga mängder hammond och ett underligt driv trots att den stoppar och startar utan anledning lite då och då. Dessutom är den ett barn av sin tid med klara psykedeliainslag och sådant är jag alltid lite svag för.

Det berömda kornet som får mätta den nästan lika kända hönan? Förutom att de också spelade in en grym version av The Pusher då.

//T

Hansson och Karlsson: ”Tax Free”

Innan Göta Kanal 9, Repmånad och 47:an löken, innan allehanda tjo och tjim i TV och långt innan  fler katastrofala karriärval än Rod Steward spelade Janne ”Loffe” Carlsson grym musik tillsammans med Bo Hansson. Hansson Och Karlsson har fått en del välförtjänt sentida uppmärksamhet i och med att Bo Hansson gick bort för en kort tid sedan. Nästan allt jag lyckats få tag på svänger kopiöst och Carlssons trumspel är fenomenalt tillsammans med Hanssons fantastiska orgel.

//T

The Full Tilt Boogie Band: ”Buried alive in the blues”

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

Lyssna via Spotify.

//T

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

Grateful Dead: ”Friend of the Devil”

När jag var 17 år och romantiserade över hippiekulturen (varför har så pass många unga förmågor denna vurm för otvättat hår och fula färger på kläderna?) hade jag en föreställning om att Grateful Dead var det mest trippade som fanns på denna jord och att all musik de spelat in var i det närmsta olyssningsbar. När jag ett par år senare faktiskt hade råd att köpa ett par CD och lyssnade på dem insåg jag snabbt att så inte var fallet. Det var mjukt, följsamt och inte särskilt psykedeliskt alls.

Nu har de ju i och för sig haft ett par olika perioder i sin musikaliska gärning och vill man hitta skruvad musik så går det (minns gärna ”coloured silence”!), men för att ha inlett sin karriär som husband till Ken Keseys Elektric Cool-Aid Acid Tests är det förvånansvärt sansat.

Min kärleksaffär med psykedelia är nog inte helt död eftersom jag helst hade valt ut ”Alligator” från albumet Anthem of the Sun, men den är dryga 11 minuter och eventuella läsare hade antagligen fått krupp på mig (den finns på den alternativa spellistan) om de tvingats sitta igenom den. Istället blir det den nästan lika bra (men helt annorlunda) ”Friend of the Devil” som i bakvattnen av The Bands Music from Big Pink har en folkcountrykänsla, men som ändå låter Grateful Dead.

//T

Jefferson Airplane: “White Rabbit”.

Mitt i den begynnande hippierörelsen i San Fransisco fanns Jefferson Airplane. Man spelade psykedelisk rock och när Grace Slick blev medlem i bandet hade hon med sig flera sånger, bland annat ”White Rabbit” och ”Somebody to love” (som redan spelats in i en version producerad av Sly Stone). Båda dessa står att finna på bandets album ”Surrealistic Pillow” från 1967.
”White Rabbit” är en inte så subtil passning till 68-generationens föräldrar angående droganvändning och deras avståndstagande från detta. Kontentan är att man läser sagor som Alice i Underlandet utan att alls reflektera över att de fantasier som beskriver Alice äventyr är att jämföra med droghallucinationer. Låtens text rabblar mer eller mindre upp saker som Alice råkar ut för i Carolls Underland som i en annan kontext skulle anses vara drogrelaterade och får dem att bli det. Den suggestiva, drivande musiken som hela tiden stegras mot ett crescendo i Slicks maniska ”Feed your head. Feed your head” gör att texten inte kan tolkas som annat än LSD-influerad.

When logic and proportion
Have fallen sloppy dead,
And the White Knight is talking backwards
And the Red Queen’s ”off with her head!”
Remember what the dormouse said:
”Feed your head. Feed your head.”