The Jam: ”The Eton Rifles”

”The Eton Rifles” skrevs av Paul Weller om ett slagsmål i Slough i samband med en marsch arrangerad av Socialists Workers Party mellan demonstranter och elever från det näraliggande Eton College. En klasskamp med nävarna där de i antal klart underlägsna Etonstudenterna blev attackerade av demonstranterna efter att de överöst dem med glåpord. De vältränade och rugbyspelande överklassungdomarna spöade dock skiten ur arbetardemonstranterna och omskrevs i tidningarna. Därav textraderna:

”All that rugby puts hair on your chest
What chance have you against a tie and a crest.”

The Eton Rifels existerar inte som sådana inom collegets ramar, men refererar till de olika kårer som ofta har liknande namn inom brittiska Public Schools.

//T

Iggy & The Stooges: ”Gimme Danger”

Iggy Pop har antagligen varenda bokstavskombination som går att ha parat med en brutalt utvecklad och minutiöst omhuldad missbrukarpersonlighet. Resultatet av detta har blivit ett ovanligt lyckat rock’n’roll-liv (han har ju överlevt) och att han hållit liv i en karriär som inte stagnerade förrän någon gång när han fyllde 40.

I kombination med de övriga medlemmarna i originalsättningen av The Stooges blev det däremot en fullkomlig tågkrasch. Man knarkade, söp, sålde mer eller mindre sina morsor för ännu mer knark och spelade in makalös musik. Allt är inte bra, men mycket är nyskapande och känns oerhört ärligt. När dammet lagt sig och de släppt sin sista skiva 1973 var flera medlemmar fullblodsnarkomaner och Iggy Pop hade hittat en ny vän och en solokarriär i David Bowie. Bara några år senare var två tidigare medlemmar döda av alkohol- och drogrelaterade orsaker.

Överlevande medlemmar i The Stooges återförenades häromåret och har enligt ryktet åtminstone ibland hittat delvis tillbaka till de gamla storhetsdagarna, även om man har svårt att förstå hur 60-åriga gubbar ska kunna skaka fram den energi som slår igenom från 70-talsalbumen.

//T

The Clash: ”Jimmy Jazz”

Jag har gillat The Clash sedan jag hörde albumet London Calling för första gången. De var aldrig ett punkband i den snävaste definitionen. De spelade betydligt fler än tre ackord, var inte rädda för influenser från andra genrer och skrev framför allt riktigt bra låtar. I min värld är de i all sin enkelhet ett av de största och bästa banden genom tiderna.

Som jag tidigare beskrivit så är det lite klurigt att välja ut och skriva om låtar från de allra största eftersom alla redan har en relation till både bandet och låten. Vem är jag att komma här och lyfta fram något nytt, liksom? Idag var det lite mindre svårt eftersom jag tycker att den mest utskällda låten på London Calling kanske är den bästa. Jimmy Jazz har ett gung och en lekfullhet i sig som är sällsynt och jag tycker att det är den låt som hållit sig vital längst på ett album som jag lyssnat på otaliga gånger.

Jag bifogar dessutom ett liveklipp från The Clash storhetstid, runt 1980.

//T

Black Rebel Motorcycle Club: ”Six Barrel Shotgun”

Black Rebel Motorcycle Club slog mig till en början som Stooges- eller möjligen Motörhead-karikatyrer, men jag inser att riktigt så bra är det inte. Det är dock inte alls dåligt och man har oväntat lyckats mejsla ut en plats till sig i det till synes oändliga indie/garage-träsket. Det finns en liten lucka i skärningspunkten mellan hårdrock, punk och garage där man passar in väldigt fint. Rytmiskt oljud när det är som charmigast.

//T

Sex Pistols: ”God Save The Queen”

Nedan följer en liten gissning på hur ett utdrag ur ett hollywoodmanus om Sex Pistols uppgång och fall skulle kunna se ut.

—————-

[Plats: Nedgången lagerlokal i London (låt gärna det där pariserhjulet synas genom ett fönster, alternativt Big Ben). I en ring står ett antal slitna stolar där bandets medlemmar och manager sitter och pratar. Det ligger slitna och söndriga instrument runt dem på golvet och ett trumset står på ett litet podium. Runt Sid Vicious ligger det ett par sprutor.]

Malcom McLaren (fjolligt men konspiratoriskt): Ok, nu gäller det att skapa en massa jävla uppmärksamhet till bandet. Vad kan vi göra?

Johnny Rotten: Svära i TV?

Malcom McLaren: Bra! Passa på att säga att Beatles är skit också.

Paul Cook: Mmm.

Malcom McLaren: Dessutom vill jag att ni sticker de här genom kinderna [håller fram säkerhetsnålar] och har på er det här [håller fram skitfula skotskrutiga kläder med moderiktiga hål i].

Paul Cook: Mmm.

Sid Vicious: Whatever.

Johnny Rotten: Får jag svära i TV om jag tar på mig det där?

Malcom McLaren:  Sedan måste ni skriva en låt till också.

Sid Vicious [ser sliten ut…]: Whatever.

Malcom McLaren: Om något kontroversiellt. Vad är det mest provocerande ni kan komma på? Något som britter verkligen skulle tycka illa om och som skulle skapa uppmärksamhet?

Johnny Rotten: Om någon svär i TV?

Steve Jones: Kungahuset kan man skända. Som Ken Ring gjorde.

Malcom McLaren: Bra! Där har vi något. Kan ni ge er på nationalsången också?

Sid Vicious [Nu med en spruta hängandes från armen]: [Slött: ] Whatever.

Paul Cook: Mmm.

[Noter: Det är viktigt att Sid ser knarkig ut. Det driver liksom hela filmen. Dessutom är det skitsvårt att skriva vettiga repliker till en trummis. ]

—————————

Jag har alltid hållit Heavy Metal-pionjärerna högt, men efter 1973 gick man vilse. För långa, hemska låtar med 4 minuters gitarrsolon var – och är – fruktansvärt. Det rådde punken bot på och det är mycket därför punkens motsvarighet till The Monkees får vara med här alls. Förutom att jag tycker att det är en helt ok låt, då.

//T

Patti Smith: ”Gloria”

När helst det ska skrivas eller pratas om kvinnliga artister så finns det en tendens att återkommande nämna att de är kvinnor. I rockbranschen är männen norm mer än någon annanstans, gissningsvis på grund av att rockbeteendet är traditionellt manliga beteenden – att svina, ligga runt och vara full hela tiden. Inte så att jag missunnar kvinnor ovanstående på något sätt.

Hur som helst, oavsett om man skriver om Robyn, Beyonce eller Debbie Harry blir effekten på något sätt att de är bra, men bra för att vara kvinnor. Missförstå mig inte nu (jag vet att många därute gärna vill missförstå sådana här texter): jag tycker inte att det ska vara så.

Någon som jag aldrig har sett ovanstående tendenser för är Patti Smith. Kanske beror det på att hon är så egen, så bra och nyskapande att diverse skribenter inte haft mage att påtala att denna urkraft är just en kvinna. Det tycker jag säger något om hur bra detta är.

Gloria är första låten på debutskivan Horses. Det kan inte vara lätt att ständigt behöva verka i utförsbacke.

Så himla hård.

//T

Magazine: ”Shot From Both Sides”

När Howard Devoto lämnade Buzzcocks för att börja plugga igen höll det inte särskilt länge. Han bildade nästan omgående Magazine och släppte hiten Shot From Both Sides. I detta nya band spelade man inte bara punk utan kombinerade så småningom detta med New Wave, även om Shot From Both Sides nog mestadels fortfarande är punk. I den alternativa spellistan lägger jag in Song From Under The Floorboards i vilken New Wave-tendenserna är tydligare (dessutom hamnar The Buzzcocks låt Lipstick där i vilken samma riff som i dagens låt används).

//T

Marianne Faithful: ”Why D’Ya Do It”

Marianne Faithful hade antagligen mått rätt så mycket bättre av att aldrig hamna i rocksvängen. Resultatet av att hon landade springande mitt i ”swinging London” blev att hon skiljde sig, var någon form av flickvän till Mick Jagger, låg med ett par till i Stones, blev beroende av kokain och heroin, utvecklade anorexia och tappade vårdnaden om sin son. Till slut spenderade hon ett par år på gatan som hemlös och i ett gravt heroinmissbruk.

Den comeback hon lyckades genomföra med albumet Broken English var inget annat än ett mirakel. Hon hade varit fullständigt utslagen – helt nere för räkning, men rest sig på 11. Om man nu hade räknat så långt. Faktum är att hon nog sedan länge förlorat matchen, men ändå på något sätt lyckats få till oavgjort inte ens i sista stund. Att man inte gjort film på hennes öde är ett under, men det kommer nog så snart någon i Hollywood snubblar över idén.

Sista låten på Broken English är Why D’Ya Do It. Texten baseras på en dikt av Heathcote Williams och är inte så lite obscen vilket tydligen fick damerna som skulle tillverka albumet att gå i strejk. Numera känns den inte så farlig, men 1979 kanske det var annorlunda. Det är en speciell sång på många sätt. Det är i grunden en funk-reggae-punklåt men det aggressiva sättet som Faithful sjunger på blir nästan som rap ovanpå den oerhört tighta musiken. Att alls våga inkudera en så innovativ och provocerade sång på ett album som skulle vara hennes comeback till musikscenen efter nästan 10 års tystnad tyder på att damen har cojones.

Marianne Faithful och Mick Jagger när det begav sig.

//T

The Specials: ”Rude Boys Outta Jail”

En av de mindre väntade symbioserna i rockhistorien är den mellan punk och ska/reggae. När två olika musikstilar har sina kommersiella höjdpunkter samtidigt brukar detta i allmänhet innebära fullt krig och enbart förakt för den alla som inte lyssnar på ”rätt” genre.

Så var dock inte fallet i det sena 70-talets England. Tydligen så hade punkarna nog med gemensamma referensramar med Jamaicas ”rude boys” för att tydligt kunna influeras och spela någon form av rocksteadypunk. Mest framträdande av dessa band var nog The Specials, i någon mån tillsammans med The Clash (där Paul Simonon var svårt nere med reggae). Min gissning är att den gemensamma nämnaren mellan punk och de jamaikanska musikstilarna är känslan av utanförskap och beundran för de som anarkoaggressivt står utanför samhällets normer och regler – Rude Boys.

//T

Wreckless Eric: ”Whole Wide World”

Det berömda ”soundet” spelar en stor roll för hur man uppfattar en låt. Att soundet ligger i linje med artisten och låten är viktigt för att man ska tycka att det låter ”rätt” och det finns otaliga exempel på mediokra låtar som blir så otroligt mycket bättre av att man prickat soundet helt rätt. Det finns säkerligen lika många låtar där man dödat en bra melodi genom fel sound. Därav jakten, bland alla dessa producenter, på ”Soundet”.

Särskilt svårt verkar det vara att få till det rätta trumljudet. Det finns mängder av historier om tekniker och producenter som skruvat ned trumset i sina beståndsdelar för att få bort någon resonans, placerat trummisen längst upp i trapphuset med micken längst ned och så vidare. Ett av de bästa trumljuden åstadkom man på precis det sättet, nämligen på Zeppelins ”When the Levee Breaks”. Det verkar vara ett hårt jobb att vara tekniker.

Det rätta soundet kan variera beroende på artist och låt. För Pink Floyds senare inkarnationer vore det till exempel omöjligt att inte ha kristallklart ljud och en miljard kanaler att spela in på. Ibland kan det vara så rätt om man låter som att man sjunger inne i en plåtburk. I undantagsfall är det rent av vettigt att sjunga inne i sagda burk med burken placerad mitt i manegen på en cirkus. Lyssna bara på Tom Waits.

I fallet med Wreckless Eric, som för övrigt kan vara ett av de sämsta artistnamnen genom tiderna, så är soundet helt rätt. Ljudet är fördjävligt, burkigt är bara förnamnet (bunker är kanske ett bättre ord), gitarren tycks ha spelats in med förstärkaren på högsta volym och micken i nästa kvarter, basen är svinhögt mixad och trummorna står nästan säkert inte i samma trapphus vare sig en vettigt trummis eller inspelningsutrustningen.

Ibland verkar man hitta det man söker utan att ens leta efter det.

//T