Jag minns inte var eller när jag hörde den här låten för första gången, jag har ingen aning om hur den hamnade på min spellista med låtar som ska in på bloggen och jag hittar ingen som helst vettig information om bandet. Och inget av detta berättigar mig till att inte ha med låten på den här listan för det svänger, det är monstercharmigt och skitbra.
//T
När Joe Strummer dog befann jag mig i mitt barndomshem, hos mina föräldrar, för att fira jul. Jag satt av någon anledning strax innan middagen och kollade text-TV – det här var långt innan Internet hittade till obygden – och där hade man en kort notis om att Joe Strummer hade gått bort. Jag minns att jag faktiskt blev en aning chockad. I vanliga fall blir man inte särskilt förvånad när de gamla hjältarna lägger näsan i vädret – de börjar ju bli rätt så gamla, de flesta av dem. Strummer var ju inte ens särskilt gammal och jag hade sett en intervju med honom några dagar innan där han mest verkade fylld av hederlig bitterhet och kamplusta och inte ett dugg på väg att gå och dö.
Dog gjorde han dock, av ett medfött hjärtfel, och jag blev dagen innan julafton ståendes i någon form av spontan tyst minut i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar.
Strummer var sångare och gitarrist i The Clash vars musik jag älskat sedan jag hörde London Calling första gången. Strummer spelade de sista åren av sitt liv med The Mescaleros och från det, för Strummer, postuma albumet Streetcore kommer Get Down Moses. Det är en tung dub-rocklåt med blås och Strummer omisskännliga stämma som ledstjärna och jag tycker att det är något av det bästa jag hört honom göra sedan The Clash-tiden.
//T
Marianne Faithful hade antagligen mått rätt så mycket bättre av att aldrig hamna i rocksvängen. Resultatet av att hon landade springande mitt i ”swinging London” blev att hon skiljde sig, var någon form av flickvän till Mick Jagger, låg med ett par till i Stones, blev beroende av kokain och heroin, utvecklade anorexia och tappade vårdnaden om sin son. Till slut spenderade hon ett par år på gatan som hemlös och i ett gravt heroinmissbruk.
Den comeback hon lyckades genomföra med albumet Broken English var inget annat än ett mirakel. Hon hade varit fullständigt utslagen – helt nere för räkning, men rest sig på 11. Om man nu hade räknat så långt. Faktum är att hon nog sedan länge förlorat matchen, men ändå på något sätt lyckats få till oavgjort inte ens i sista stund. Att man inte gjort film på hennes öde är ett under, men det kommer nog så snart någon i Hollywood snubblar över idén.
Sista låten på Broken English är Why D’Ya Do It. Texten baseras på en dikt av Heathcote Williams och är inte så lite obscen vilket tydligen fick damerna som skulle tillverka albumet att gå i strejk. Numera känns den inte så farlig, men 1979 kanske det var annorlunda. Det är en speciell sång på många sätt. Det är i grunden en funk-reggae-punklåt men det aggressiva sättet som Faithful sjunger på blir nästan som rap ovanpå den oerhört tighta musiken. Att alls våga inkudera en så innovativ och provocerade sång på ett album som skulle vara hennes comeback till musikscenen efter nästan 10 års tystnad tyder på att damen har cojones.
Marianne Faithful och Mick Jagger när det begav sig.
//T
När Joe Higgs släppte sitt första soloalbum 1975 hade det legat inspelat men outgivet i tre år. Det låter ganska så mycket som tidiga Wailers album, vilket enligt Higgs själv tydligen ska bero på att han var hjärnan bakom deras sound. Sant eller ej, så innehåller albumet Life of Contradiction svängig reggae, som kanske inte är så blytung eller ”rootsig” som man kan önska. Det svänger dock, och det är det viktiga. Joe Higgs själv tycks vara sorgligt bortglömd, och jag gör ett försök att dra mitt strå till stacken här och nu.
Albumet som ligger på Spotify med namnet Life of Contradiction är inte riktigt likt originalutgåvan (som jag tror är den jag jämför med). Låtordningen är annorlunda, liksom omslaget och jag inbillar mig att inte riktigt alla låtar är med. Det förklaras antagligen av att det som vanligt finns 176 olika utgåvor av albumet, som vanligt när jamaicanska musiker är inblandade. Om man skulle bli en inbiten samlare av reggae så tror jag att man har en del jobb framför sig. Att bara luska ut vilken utgåva av det där lätt obskyra albumet från 1976 som man borde leta efter lär väl ta en månad eller två. Lyssna i vilket fall som helst gärna igenom Life of Contradiction, det innehåller ett gäng omistliga små pärlor.
Joe Higgs
//T
En fördel med grundambitionen med den här bloggen/listan är att jag inte måste ha monsterkoll på ett band eller album för att kunna skriva om en låt. Det handlar ju i all sin enkelhet om 365 bra låtar, och om jag till exempel tycker att ett one-hit-wonder är alldeles fantastiskt så är det bara att köra.
Ibland är det trevligt att bara klicka runt på Spotify bland band som jag aldrig hört, och bland genrer jag är uselt inlyssnad på för att snubbla över guldkorn. Idag blir det ett sådant. Jag har egentligen aldrig hört särskilt mycket av The Valentines, jag har dålig koll på reggae och ska, men jag vet å andra sidan när jag tycker att en låt är fantastisk.
Och det är ju liksom det som räknas.
(Blanda inte ihop Jamaicas The Valentines med Doo Wop-gruppen med samma namn som Spotify klumpar ihop dem med. Eller med någon av de andra 8 grupperna med samma namn. Häri ligger en klar nackdel med ovan beskrivna metod rörande musiksurfning på Spotify.)
//T
När man ska skriva en rad eller två om någon av de största genom tiderna känns det nästan bekymmersamt. Alla har nästan säkert redan hört låten och skulle man ha en liten anekdot på lager så har alla säkerligen redan hört den också. Det finns alltså inga direkt självklara ingångar för den som vill vara läsvärd. Man kan inte heller undvika problemet genom att skippa alla de stora; jag försöker ju trots allt att lista alla de låtar jag tycker är bäst.
Det blir i alla fall inte standardlåt 1A av Bob som spelas just idag. Istället blir det standardlåt 2B, vilket inte är fy skam det heller, men kanske inte riktigt lika uttjatat. Låten kommer från albumet Soul Rebels från 1970. Här låter det fortfarande lite lågbudgetsmutsigt och kanske har man ännu inte helt hittat sin stil, men det är otroligt charmigt. Antagligen har ni alla redan lyssnat, men för er som bara skickade efter samlingsskivan Legend från Ginza och nöjde er med Bob Marley efter det: Prova att lyssna på Soul Rebels. Det låter lite annorlunda, men det låter fantastiskt!
//T
När man ska skriva en rad eller två om någon av de största genom tiderna känns det nästan bekymmersamt. Alla har nästan säkert redan hört låten och skulle man ha en liten anekdot på lager så har alla säkerligen redan hört den också. Det finns alltså inga direkt självklara ingångar för den som vill vara läsvärd. Man kan inte heller undvika problemet genom att skippa alla de stora; jag försöker ju trots allt att lista alla de låtar jag tycker är bäst. Som någon sa: Det enda intressanta blir ju vilken av alla dessa fantastiska låtar som man tycker är bäst.
Det blir i alla fall inte standardlåt 1A av Bob som spelas just idag. Istället blir det standardlåt 2B, vilket inte är fy skam det heller, men kanske inte riktigt lika uttjatat. Låten kommer från albumet Soul Rebels från 1970. Här låter det fortfarande lite lågbudgetsmutsigt och kanske har man ännu inte helt hittat sin stil, men det är otroligt charmigt. Antagligen har ni alla redan lyssnat, men för er som bara skickade efter samlingsskivan Legend från Ginza och nöjde er med Bob Marley efter det: Prova att lyssna på Soul Rebels. Det låter lite annorlunda, men det låter fantastiskt!
