Så. Jävla. Bra.
//T
Efter att ha gjort en ofrivillig paus på en dryg vecka är det dags att komma tillbaka och det med besked. Jag slår till på en av 00-talets allra bästa låtar, om det inte rent av är den bästa.
När hip hop-duon OutKast valde att göra en Kiss och spela in ett varsitt soloalbum för att sedan släppa dem som ett dubbelalbum under gemensam flagg funderade jag allvarligt på om det var deras svanesång. Tydligen var så icke fallet och med tanke på den monumentala succé som Speakerboxxx/The Love Below gjorde så hade de nog inte ens en möjlighet att lägga ned. Big Boi – som var först med att ha spelat in sitt album som soloartist – gjorde ett fantastiskt jobb, vilket tydligen fick den andre medlemmen Andre 3000 att gå bananas av kreativitet. Det svänger högt som lågt och riktigt gnistrar om vissa nummer och jag tycker att det är tydligt att det är den senare som gjorde den bästa halvan av dubbelsläppet.
Bäst av alla låtar är den uttjatade ”Hey Ya!”. Ni har hört den spelas så mycket och till den milda gräns som borde innebära omedelbar och spontan självantändning för er alla om ni någonsin tvingades höra den igen. Men så blir det inte och ni vet om det. Istället blir ni trots allt lite glada när den går igång, och ni har – liksom jag – kommit på er själva med att sittdansa i skrivbordsstolen mer än en gång. Och jag sittdansar fan aldrig.
//T
Raphael Saadiq är något av en retro-R’n’B snubbe. Det vore väl konstigt om inte också den genren gav upphov till en massa retromusik, precis som rocken gjort i 35 år nu. Han har producerat en massa artister men också gjort ett par album med gammal hederlig R’n’B nu, och en hel del svänger. Han har dock samma problem som genren hade när det begav sig: Det blir lätt förbannat tråkigt med mer än en låt i taget.
Därmed passar det ju utmärkt att han får vara med här på listan.
//T
Det finns låtar som är så bra att vi som skriver här båda vill skriva om dem. Istället för att dra lott har vi i dessa fall valt att oberoende av varandra skriva en liten text och publicera båda. Nedan följer en av dessa dubbla texter:
Crazy in love är en riktig brottarhit och är låten som fick Beyonce Knowles att på allvar bli ett namn som soloartist istället för att vara ”hon snygga i Destiny´s Child”.
Till en början hade jag inte ett dugg till övers för Destiny’s Child eller någon av dess medlemmar. De var för mig mest irriterande och ingick i det stora brus som allehanda radioapparater ger upphov till och som jag gör mitt bästa för att ignorera. Ett antal år senare fick jag dock krypa till korset och erkänna att Beyonce har gjort ett par bra låtar och nog inte är fullt så usel som jag en gång hävdade.
”Crazy in Love” är ett mirakel. Låten i sig är bra, men här har vi också ett typexempel på att en magnifik produktion kan göra underverk. Det blir makalöst bra, och det är inte konstigt att NME nyss utsåg låten till bäst hittills på 2000-talet.
//T
