Big Mama Thornton: ”Hound Dog”

Man kan tydligen bli så fixerad vid den här låten så att man spenderar 4-5 år med att doktorera på den. En bekants pappa har gjort det och tydligen med lyckat resultat för han är numera professor i Rock’n’roll. Den mest kända versionen av ”Hound Dog” är såklart Elvis Presleys, men hans är verkligen inte bäst.

Willie Mae ”Big Mama” Thornton spelade in den allra först, men det var Jerry Leiber och Mike Stoller som skrev den. Anledningen till att jag gillar hennes version men inte Presleys är att Big Mama fraserar otroligt speciellt och fritt över den där tighta bakgrunden av bas och gitarr.  Presley sjunger mer rakt på och inte alls lika snyggt. Handklapp använder sig båda av och den där trumvirveln i Elvis version är rätt cool men i övrigt vinner Big Mama varje dag i veckan. Hennes ”Hound Dog” svänger, helt enkelt.

Big Mama Thornton kom från Alabama och var dotter till en baptistpastor. Hon sjöng blues som ingen annan och hon slog igenom i början av 50-talet med bland annat ”Hound Dog”. Under 60- och 70-talet föll hon mer och mer i glömska och tog till flaskan. 1984 avled hon till följd av en hjärtattack, 57 år ung.

/T

Eddie Cochran: ”Somethin’ Else”

Min kompis David har problem med rock’n’roll. Faktum är att han hatar det innerligt. Det värsta han vet är Bill Haleysk rock’n’roll och jag kan helt förstå det, även om både han och jag inser att den musik vi båda tycker väldigt mycket om inte skulle existera utan detta kostymklätt vedervärdiga, enerverande och klämkäcka mellansteg. Skillnaden mellan honom och mig, tror jag, är att jag ändå kan stå ut med vissa låtar som jag tycker har något lite extra och som jag inser inspirerade utvecklingen mer än andra, medan han kategoriskt blir fysisk illamående. Verkar det som, i alla fall.

David kommer inte att gilla dagens låt. Jag tycker dock att den är bra i all sin råa enkelhet. Det är någon form av rockabillydänga som jag kan förstå tilltalade punkarna när den tiden kom och det finns faktiskt en version med självaste Sex Pistols. Fast Cochran låter faktiskt brutalare, utan att direkt försöka. Och just där kanske pudelns kärna ligger: Jag gillar när det låter rått och brutalt utan att låta som att det var meningen – som om det kommer helt naturligt för artisten. När det är utstuderat – som i Pistols fall – så är det inte mycket bevänt.

//T