Aimee Mann: ”How Am I Different?”

Innan Regina Spektor fanns Aimee Mann. Det är inte riktigt lika bra, men var ett trevligt substitut innan vi visste bättre. Mann slog igenom med soundtracket till filmen Magnolia och det efterföljande albumet Bachelor no. 2 (där några låtar också är med på Magnolia-soundtracket) är kanske hennes bästa.

Jag såg Aimee Mann på en konsert på Roskilde 2002 och det var riktigt bra. Jag tror nästan att Mann själv hade roligast av alla på konserten eftersom det visade sig att hon var rejält stor i norden. Klippet nedan kommer från just den konserten och man kan tydligt se hur glad och lycklig hon är över publikens respons.

//T

Antony & The Johnsons: ”For Today I Am A Boy”

Antony Hegarty hade lite mer tur än Lou Reed med vilka strömningar som fanns i samhället när han växte upp. Han är en transperson och har sluppit att bli fastspänd och bli ”behandlad” med elchocker för att bota sitt ”homosexuella beteende”. Därmed inte sagt att det är lätt att vara transperson i USA i dessa tider. Lou Reed – som sjungit på några låtar med Antony & The Johnsons – råkade däremot ut för precis ovanstående.

Som sångare och låtskrivare har Hegarty ofta behandlat de saker som utmärker honom på ett fullständigt naturligt och självklart sätt och gjort så i låtar som är fantastiskt vackra. Albumet ”I’m A Bird Now” är makalöst bra och håller liv i traditionen med sammanhållna och genomarbetade album. När jag tänker på det så kan han och The Johnsons vara ett av de sista banden som tycks arbeta på det sättet.

/T

Bob Dylan: ”Not Dark Yet”

Jag har länge närt en fundering kring att det borde finnas en korrelation mellan att en låt säljer bra och att den är dålig. Det finns några undantag, men i medel så borde det stämma. Den enkla förklaringen är att folk i stort inte har någon smak.Frågan är om inte detta borde vara på väg att ändras -  inte att folk saknar smak utan att listorna företrädelsevis sportar dåliga låtar.

De som tidigare bestämt vad som ska ligga på topplistorna har varit företrädelsevis 12-åriga flickor eftersom det är en av få grupperingar i samhället där alla strävar efter att vara exakt som alla andra och därmed köpa samma singel, som alltså säljer i ofattbara mängder. Numera vet dessa 12-åringar dock knappas vad en singel är och än mindre köper de sin musik. De spelar istället den där låten som alla andra gillar oavbrutet på repeat på Spotify – antar jag. Att Spotify nu begränsar sina gratiskonton till att kunna spela samma låt högst fem gånger på en månad är därmed en välgärning. Det borde fanimig lagstiftas om saken.

Numera är det bara gamla fesgubbar som jag som köper skivor. Vi är reliker från den gamla tiden och vill få något fysiskt för våra slantar. Vi gillar att plocka fram en skiva och lyssna på den utan att riskera reklamavbrott eller alltför snabba byten till något annat. Vi gillar att bläddra i konvoluten – slå upp det, kära barn. Alltså är det vi som sätter topplistorna. Det är därför som Bob Dylan numera når listframgångar trots att han har varit oerhört trött på sistone. Vi är nämligen vanemänniskor också. Var det bra innan vi var födda så borde det vara bra nu.

Bob släppte dock ett förvånansvärt bra album 1997 i Time Out Of Mind. Det är ingen upplyftande lyssning och upptempolåtar lyser med sin frånvaro. Jag undrar ibland om den inte var tänkt som hans sista album. Det är suggestivt bluesigt, tillbakablickande och känns i mångt och mycket som ett avslut och ett testamente. Utan att vara en Dylanoman och därmed kunna anses ha rätt att uttala mig så känns detta som det enda album av Dylan efter 70-talsproduktionen som är värt att äga.

”Not Dark Yet” från ovan nämnda album känns oerhört nattsvart och cynisk. Det är inget man lyssnar på när man är sprudlande glad, men i livets mörkare stunder kan det kännas skönt att veta att den store Bob ibland har det ännu sämre.

“I was born here and I’ll die here against my will
I know it looks like I’m moving, but I’m standing still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can’t even remember what it was I came here to get away from
Don’t even hear a murmur of a prayer
It’s not dark yet, but it’s getting there”

-Bob Dylan

(Eftersom Bob inte bor på Spotify så bidrar jag med denna youtubelänk istället.)

//T

Miss Li: ”Backstabber Lady”

Det har snackats mycket – och välförtjänt – om Robyns trippelsläpp av EPs under förra året, men än mer imponerande var Miss Lis debutår med tre fullängdssläpp. Sedan valde hon att kaxigt nog att toppa med ett best-of-album över detta första år.

Jag läste någonstans att hon inte gillar att överarbeta låtarna i studion, vilket hörs i det att det låter spontant och levande. Dessutom menade hon att hon inte orkade känna som att hon födde barn varje gång hon släppte en skiva och därför var det bättre att sluta tänka för mycket och bara släppa skivorna. Jag tycker detta är föredömligt. Spontanitet och lite lekfullhet är bristvara i dagens musik. Jag har sett henne ett par gånger live och varje gång har det varit riktigt bra. Spelglädje och underhållning, ett matchande band och bra material.

”Backstabber Lady” är en på många sätt typisk Miss Li-låt – enkelt men charmigt pianokomp, blås som spelar nästanpå klezmerinspirerat och den där speciella och uttrycksfulla rösten ovanpå allt. Och ett sjujävla sväng, när hon sätter den sidan till.

//T

The Mountain Goats: ”No Children”

Musik är något att ta på djupaste allvar. Musiker som håller på och försöker vara lustiga har missuppfattat något elementärt med musik. Därmed ligger t.ex. stora delar av Frank Zappas produktion risigt till när det gäller att komma med på min lista. Maken till begåvad musiker får man leta efter, men han pissade bort massor av bra musik genom att försöka vara rolig. Är man musiker ska man fan lida, och man ska lida snyggt. Det är kanske ok att vara lycklig, men man får aldrig bli ha-ha-lycklig. Klädsamt glad – kan vi väl kalla det – är möjligen att sträva efter, men det får aldrig resultera i att du vill få andra att skratta. Möjligen kan du få dispens för att få dem att sluta att gråta.

En som fattat ovanstående men som i viss mån struntar i det är John Darnielle i The Mountain Goats. Han skriver texter som ofta är melankoliska men som ibland också har ett stråk av den djupsvartaste humor man kan tänka sig. Det är ibland roligt, men man kan inte skratta. Det är ofta sorgligt men humorn hindrar en från att gråta. Det är aldrig ha-ha-roligt.

Albumet Tallahassee handlar om ett par som är djupt olyckliga i sitt äktenskap och som jobbar hårt på att medvetet supa ihjäl sig. I låten No Children från albumet besjungs parets framtidsdrömmar. Dessa består t.ex. i att:

”I hope that our few remaining friends give up trying to save us

I hope we come up with a fail-safe plot to piss off the dumb few who forgave us.

…

I hope I cut myself shaving tomorrow

I hope it bleeds all day long

Our friends say it’s darkest before the sun rises

We’re pretty sure they’re all wrong.”

//T

Anna von Hausswolff: ”Old Beauty/Du Kan Nu Dö”

Sätt dig bekvämt någonstans där du inte blir störd. Förhoppningsvis har du dina bästa högtalare just där – i annat fall kan det vara värt det att möblera om. Sedan slår du på Anna von Hausswolffs ”Old Beauty/Du Kan Nu Dö” på lagom hög volym och lyssnar. Du kommer – såvida du inte redan hört henne – bli lätt chockerad över hur makalöst bra det är. I 4:38 kommer du att koncentrerat lyssna sittandes lätt framåtlutad och bara svepas iväg. Sedan börjar hon att sjunga på svenska och då kommer du nästan att börja gråta.

Så jävla bra.

Och hon är 24 år. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av den här människan i framtiden, för stordåd har hon redan gjort.

//T

Kurt Vile: ”Beach On The Moon”

Jag ska erkänna att jag slängde in en slumpvis vald Kurt Vile-låt i min ”lyssna in artisten” spellista någon gång för ett tag sedan när jag påmindes om att jag hade missat att lyssna på 2008 års (typ) mest omtalade och haussade arvtagare till de stora, gamla. Låten råkade vara Beach On The Moon och jag ska också erkänna att jag inte lyssnat på särskilt mycket mer Kurt Vile sedan dess.

Jävlar vad det ska ske nu, dock. Det här är helt fantastiskt.

//T

Billy Bragg & Wilco: ”Way Over Yonder in The Minor Key”

Egentligen är detta ett samarbete mellan tre artister. Den amerikanske folksångaren Woody Guthries dotter Nora tog kontakt med den brittiske punk-trubaduren Billy Bragg för att initiera ett projekt för att sätta musik till några av Guthries överblivna texter. Bragg kontaktade i sin tur det amerikanska bandet Wilco och resultatet blev albumet Mermaid Avenue. Det är inte så ofta man hör ett album som tagit totalt över 50 år att skriva.

“Way Over Yonder in The Minor Key” är en lågmäld och vacker sång där melodin i sig hade varit nog, men med Guthries text och bakgrundshistorien blir den än bättre. Tydligen är det så, precis som i antikrundan, att med en bra bakgrundshistoria så blir det ännu lite bättre.

Lyssna via Spotify.

//T

Leonard Cohen: ”Hallelujah”

Nästan varje dag har jag en ny låt som jag kallar för världens bästa. Vissa återkommer dock en annan dag och ett fåtal återkommer skrämmande frekvent. Det här är en av de senare, hur förutsägbart det än verkar.

Hallelujah är en av världens snyggaste låtar. Vanligen betyder det att det blir skittråkigt och låter musikhögskoletrist, men inte när Mr. Cohen är inblandad. Jag kan egentligen ingenting om hantverket musik, men har fått nedanstående förklarat för mig. Och jävlar om det inte är både snyggt och vackert:

“Now I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah”

Texten beskriver alltså ackordföljden på sången. Jag blir nästan tårögd av första versen när jag hör ”Hallelujah” och det är bra gjort med en så pass bibelinspirerad text med tanke på att jag är en inbiten ateist.

Förbannat vackert.

Jag tror att jag nöjer mig så.

Lyssna via Spotify.

//T

Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot: "Bonnie and Clyde"

Jag ville först beskriva Serge Gainsbourg genom att hitta hans svenska motsvarighet, men egentligen finns ingen sådan. Möjligen skulle man kunna beskriva honom som Frankrikes motsvarighet till en oäkting som Ulf Lundell och Evert Taube avlat och som de låtit Billy Butt uppfostra. Fast ändå inte. Serge kommer undan med allt och när han beter sig som mest illa tycker man ändå att han är lite småcool. Thorsten Flink kanske? Ungefär samma nivå av cool kontra patetisk.

Gainsbourg blandade friskt bland genrerna när han skrev sin musik, inte sällan förkommer jazz, bossa nova och rock som influenser till en och samma sång. Mest känd är nog ”Je T’Aime Moi Non Plus” som han sjunger tillsammans med Jane Birkin. Jag kan inte ett ord franska men har inga som helst problem att förstå vad det handlar om. Här lyser snuskgubben i Serge igenom en aning. Fast cool.

Han var inte främmande för att göra duetter av sina låtar och ”Bonnie and Clyde” sjunger han tillsammans med Brigitte Bardot (även hon har sjungit in en version av ”Je T’Aime Moi Non Plus”, men tillät inte att den släpptes förrän på 80-talet).

För er som inte känner till Serge Gainsbourg sedan tidigare finns här en länk till ett klipp från en fransk talkshow där Serge och Whitney Huston båda är gäster. Det är väl värt att ta en titt. Jag lovar. Notera särskilt den plågade programledaren som bland annat genom att översätta Gainsbourgs franska till engelska felaktigt försöker att rädda situationen. Enda felet med hans i övrigt vattentäta plan är att Gainsbourg pratar engelska och själv ilsket översätter vad han just sa. ”No! I said I want to fuck her!”. Det var nog ungefär där som Whitney bestämde sig för att börja röka heroin…

Lyssna via Spotify.

//T