Etikettarkiv: storband

The Polyphonic Spree: "2000 Places"

Det är få band som jag fallit så oförbehållslöst för som The Polyphonic Spree. Med sin fantastiska gladpop, tempoväxlingar och 38-personerskörer kan man inte bli annat än på bra humör. Detta trots att de ser ut som en galen sekt i sina bländvita alternativt extremt färgglada särkar.

Gruppens starke man är Tim DeLaughter, och många av de andra medlemmarna är ambulerande. Antalet medlemmar tycks ständigt variera, men gemensamt för alla olika sättningar är att man är många. Det spelas allehanda olika instrument och kören är en viktig del av soundet, precis som DeLaughters speciella sätt att sjunga och de storslagna arrangemangen. Harpan har sin naturliga plats här, liksom valthornet, om vi säger så.

”2000 Places” kommer från albumet Together We’re Heavy från 2005. Jag får dock för mig att The Polyphonic Spree vill att vi ska se helheten och inte låtarna var för sig. Låtarna går i varandra, liksom albumen som ofta avslutas med en låt som sedan återkommer som första låt på nästa album.

Låten finns inte på Spotify.

//T

Jag kan inte låta bli att lägga in videon till bandets cover på Nirvanas ”Lithium”. Så här hårda var aldrig Nirvana.

http://www.youtube.com/v/7vzUh_55x2M&hl=sv_SE&fs=1&rel=0

Count Basie: ”Splanky”

När jag tittar på konstiga TV-program, vilket händer förvånansvärt ofta, fascineras jag ofta av gott hantverk. American Choppers är egentligen ett skitprogram som fokuserar på bråk mellan bröder och far, samt skitfula motorcyklar med ”teman”. Det är dock i de småglimtar där man får se mekanikerna, som inte hör till familjen, som programmet tänder till. Man får se hur skickliga de är på att tillverka avgassystem eller vad det nu är. Samma sak slår mig ofta när jag zappar förbi dessa inrednings- och designprogram. Inredarnas klarröda fixering tilltalar mig intet, men snickarnas skicklighet när det gäller att skruva ihop ett bord slår mig som ytterst fascinerande.

Om det bara, tänker ni nu, gick att kombinera alla dessa känsloyttringar med ett gott hantverk!

Prova, svarar jag på det, med att lyssna på Count Basies album Atomic Basie (eller The Atomic Mr. Basie, som det ibland kallas). Det svänger (känslan) och tightare musiker (hantverket) får man leta länge efter.

//T