Howlin’ Wolf: ”Killing Floor”

Att skriva om blues i vårtider är inte så förbannat enkelt om man inte är lagd åt vårdepressionens håll. Å andra sidan har bluesen varit sorgligt bortglömd en längre tid på den här listan – inte att blanda ihop med att jag på något sätt skulle vara lycklig. Vilket jag är.

Howlin’ Wolf kunde det där med att spela blues. Han gjorde mer skäl för sitt smeknamn än Pelle i The Hives och har spelat in otaliga låtar på temat: ”Kvinna gör inte som jag vill och jag är därmed olycklig”. Så även ”Killing Floor” – vilken mer specifikt går ut på att han borde ha lagt ned allt som hade med den där kvinnan att göra för länge sedan för nu befinner han sig på ”The Killing Floor”.

Exakt vad ”Killing Floor” syftar till är föremål för viss diskussion. En del menar att han slagit ihjäl eventuell konkurrent om sagda kvinna och därmed befinner sig i elektriska stolen vilken han jämför med ett slakthus ”killing floor” – vilket var platsen där själva dödandet av boskapen utfördes. Andra menar att han bara jämför sin mentala situation med den fruktansvärda plats han ansåg att platser var. Att slakthusen i Chicago var ökända för sina fruktansvärda förhållanden talar kanske för det senare.

//T

The Magnetic Fields: ”I Thought You Were My Boyfriend”

Ibland får jag för mig att The Magnetic Fields är 90-talets svar på Dexys Midnight Runners. Båda bandens centralgestalter är despotlika och medlemmarna i övrigt tycks få sparken – eller möjligen sluta ”frivilligt” – titt som tätt. Alla möjliga instrument nyttjas bara för att det verkade passa just där och det gör i båda bandens fall ofta låtarna ännu bättre.

The Magnetic Fields har dock överlevt betydligt längre än Dexys. Möjligen är det ren tur eller så lider Stephin Merrit av aningens mindre hybris än Kevin Rowland. Hur som helst så ska vi vara tacksamma för att Magnetic Fields fortfarande spelar in skivor efter 20 år eftersom de fortfarande känns vitala och gör makalöst bra musik. Bästa albumet hittills är i min värld 2004 års I där man återfinner ”I Thought You Were My Boyfriend”. En fantastisk sång om förlorad kärlek.

//T

Aretha Franklin: ”The House That Jack Built”

Med mindre än 30 låtar kvar på listan att skriva om så börjar det bli dags att få med sina absoluta favoriter. Ibland rör det sig om en favoritlåt och ibland handlar det mer om en artist som utan tvekan måste vara med på listan. Aretha är en av de senare och som vanligt i de fallen handlar det snarare om vilken av alla dessa fantastiska låtar man ska välja.

Hon debuterade redan 1956 och har sjungit röven av vem som helst sedan dess. De senaste åren har väl glöden falnat en aning och hennes 80-tal var lite uselt som alla andras, men hon hela tiden ändå varit bäst. Tyvärr har inte låtmaterialet varit riktigt bra sedan början på 70-talet.

”The House That Jack Built” är en fantastisk låt från 1967 med sådant där blås som jag är så svag för och ett stomp som gör mig glad. Texten är värd några ord då den tar en oväntad vändning i det att den börjar med att räkna upp vad man tror är positiva saker för att sedan växla över till att sångerskan har huset, bilen och lösöret, men saknar Jack som stuckit. Kvar står hon med huset som han en gång byggde.

”This is the house – it ain’t no home”.

//T

The Dutchess and the Duke: ”When You Leave My Arms”

Som vanligt när jag tror att jag hittat något nytt är jag hopplöst efter. The Dutchess and the Duke har redan lagt ned. Innan dess hann de dock släppa två stycken fullängdare och åtminstone den senare av dessa två: Sunset/Sunrise innehåller att antal riktigt trevliga spår. I mitt tycke är ”When you leave my arms” det bästa. Det är en 60-talsdoftande ballad med smäktande stråkar, brutal text och en melodi som direkt sätter sig. Och ja, jag gillar det.

//T

Cee-Lo Green: ”Fuck You”

Att beskriva Cee-Lo Green som nästa stora soulstjärna känns fel. Han är liksom redan där, men är ändå inte riktigt så där allmänt igenkänd som man kanske måste kräva av en av de största. Detta tror jag i sin tur enbart beror på att han varit en lojal del i Gnarls Barkley och får man göra en liten förutsägelse så kommer han vara Solomon Burke-stor om bara ett par år. Och då menar jag inte bara till omfånget.

Cee-Lo Green släppte ett soloalbum förra året. Det var bra om än inte på något sätt fulländat. Det fanns lite för många svaga kort låtmässigt även om sången hela vägen var oklanderligt toksnygg. Bäst av låtarna var ”Fuck You” – eller ”Forget You” som den städade MTV-versionen hette. Förutom att vara bäst på albumet så var låten en av de bästa från hela 2010.

//T

The Mountain Goats: ”No Children”

Musik är något att ta på djupaste allvar. Musiker som håller på och försöker vara lustiga har missuppfattat något elementärt med musik. Därmed ligger t.ex. stora delar av Frank Zappas produktion risigt till när det gäller att komma med på min lista. Maken till begåvad musiker får man leta efter, men han pissade bort massor av bra musik genom att försöka vara rolig. Är man musiker ska man fan lida, och man ska lida snyggt. Det är kanske ok att vara lycklig, men man får aldrig bli ha-ha-lycklig. Klädsamt glad – kan vi väl kalla det – är möjligen att sträva efter, men det får aldrig resultera i att du vill få andra att skratta. Möjligen kan du få dispens för att få dem att sluta att gråta.

En som fattat ovanstående men som i viss mån struntar i det är John Darnielle i The Mountain Goats. Han skriver texter som ofta är melankoliska men som ibland också har ett stråk av den djupsvartaste humor man kan tänka sig. Det är ibland roligt, men man kan inte skratta. Det är ofta sorgligt men humorn hindrar en från att gråta. Det är aldrig ha-ha-roligt.

Albumet Tallahassee handlar om ett par som är djupt olyckliga i sitt äktenskap och som jobbar hårt på att medvetet supa ihjäl sig. I låten No Children från albumet besjungs parets framtidsdrömmar. Dessa består t.ex. i att:

”I hope that our few remaining friends give up trying to save us

I hope we come up with a fail-safe plot to piss off the dumb few who forgave us.

…

I hope I cut myself shaving tomorrow

I hope it bleeds all day long

Our friends say it’s darkest before the sun rises

We’re pretty sure they’re all wrong.”

//T

Dusty Springfield: ”Ain’t No Sun Since You’ve Been Gone”

Jag är gräsänkling i veckan och det är förunderligt hur tyst ett hus kan vara. Stereon går på högre volym än den gjort på, säg, ett år och några veckor, men det hjälper inte. Det är lite ensamt, även om jag håller mig mer än upptagen.

På toppen av detta meddelade chefen just att han lägger ned. Prankmonkeys blogg is no more.

Dusty får det bli.

//T

Emilíana Torrini: ”Fireheads”

Eftersom jag i vanliga fall dömer människor utifrån vilka de umgås med så borde Emilíana Torrini vara omedelbart diskvalificerad från den här listan. Lite research säger mig nämligen att hon turnerat med Sting och Dido. Ibland frångår jag dock mina principer om det finns väldigt goda skäl. I det här fallet heter skälet Fireheads.

Ni som är lika efter som jag har hört hennes lätt enerverande Jungle Drum otaliga gånger utan att veta om att det är hon, och ni som har koll har naturligtvis haft henne på radarn sedan 1999. För mig är det hur som helst en ny bekantskap i och med hennes album Me And Armani från 2008. Hon är isländska och har till förmån för utländska journalister som inte vill spendera hela dagarna med att få apostroferna att sitta på rätt plats strukit den mer isländska delen av sitt namn.

//T

The Hives & Cyndi Lauper: ”Christmas Duel”

När det gäller julmusik så är jag i det närmsta allergisk. Det mesta som går att våldsmixa in bjällerklang i har ju Carola vid det här laget smutsat ned genom att frikyrkowaila sig igenom samtidigt som hon haft både näsa och handflator självgott och skenheligt vända mot skyn. Hon kommer – till skillnad från många andra – att bli ytterst besviken när hon dör.

Så hur hittar men en endaste liten vettig julsång? Pouges bidrag har ju blivit totalt uttjatat, Coldplay får mig att må illa i vanliga fall och Just D kan H&M:s audiosystem få behålla. Sorry, personalen.

Det får bli The Hives och Cyndi Laupers pastisch/hyllning på/till ovan nämnda The Pouges och Kirsty MacColls ”Fairytale Of New York” där man till bjällerklang och elgitarr sjunger elaka saker till varandra men ändå kommer överens om att man inte kan få tag på någon bättre att fira jul med. För tillfället. Den är inte bättre än Fairytale… men man har i alla fall inte hört den fullt så många gånger.  Så varsågoda, lite julstämning:

”I bought no gifts this year
And I slept with your sister

…

(That’s all okay honey cause see)

I bought no tree this year
And I slept with your brother
I wrecked your Daddy’s car
And went down on your Mother
I set your record collection on fire

…

Who the fuck anyway wants a Christmas tree
Cause the snow keeps on fallin
Even though we were bad
It’ll cover the filth, we should both just be glad

And spend-spend-spend this Christ-Christmas together”

God Jul!

//T

TINDERSTICKS: "Another night in"

I min skivsamling är ensamma, sorgsna män med något att berätta överrepresenterade. Varför det har blivit så är svårt att säga men en av anledningarna är utan tvekan Tindersticks, bandet från Nottingham som hyllades av alla under 90-talet och än idag släpper fantastiska album.

En recension av bandets album ”Curtains” i POP #25, kärleksfullt skriven av Andres Lokko fick mig att genast bege mig till den lokala skivhökaren för att införskaffa skivan. Bandets musik lät som en sammansmältning av allt som jag ville ha just då: sorgsna texter, maffiga stråkar och gripande melodier, förpackat på ett värdigt och synnerligen coolt sätt. Alla bilder på bandet från den här tiden visade bandet i oklanderliga kostymer och skivomslagen var oljemålningar av flamengodansöser och rosor.

Låten ”Another night in” inleder ”Curtains” och man sparar inte på krutet, sångaren Stuart A. Staples sjunger med sin mörka, dystra röst om hur hans hjärta brustit, kvinnan har lämnat honom. Hans hjärtesorg tonsätts av maffiga stråkar och ett ensamt piano. En vackrare låt om trasig kärlek finns inte.

//J