Karl Gerhard: ”Den ökända hästen från Troja”

Det behövs ganska exakt en kuplett på den här listan och det får bli den mest klassiska av dem alla. Möjligen är ovanstående mening lite av en efterhandskonstruktion efter att jag häromdagen hörde jag Karl Gerhards ”Den Ökända Hästen Från Troja” på radion. Det är en svidande kritik av nazityskland och Sveriges hållning till detta, som spelades på revy mitt under brinnande världskrig.

”Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja -
en del ha socker i fickorna ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja -
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.”

Textrader som de ovan fick tyskarna att gå i taket och stadsminister Per-Albin Hansson ringde personligen upp Karl Gerhard för att få honom att inte längre framföra numret eftersom ”dom [tyskarna] tycker inte om det”. Enligt Karl Gerhard själv bemötte han detta genom att fråga: ”Anser excellensen att det är lämpligt att på det här sättet underrätta svenska folket att vi har en tysk regering?”. Inte långt senare utfärdades ett polisförbud mot att framföra sången. Då ska man ha ställt in den enorma trähäst som ingick i numret på scenen med munkavle istället.

Tydligen en rejält vass man, denne Karl Gerhard. Hatten av.

//T

Morcheeba: ”Mandala”

En kortare vistelse i Berlin för en tid sedan mer eller mindre våldsexponerade mig för Morcheeba, men jag har inte riktigt fått grepp om dem förrän nu. Att det var bra insåg jag snabbt, men de tycks kräva sin inlyssningsperiod. Tipset är därför att ni spelar ”Mandala” sådär 8 gånger på rad. Sedan kommer ni – om inte förr – att inse hur briljant det är.

//T

Patti Smith: ”Gloria”

När helst det ska skrivas eller pratas om kvinnliga artister så finns det en tendens att återkommande nämna att de är kvinnor. I rockbranschen är männen norm mer än någon annanstans, gissningsvis på grund av att rockbeteendet är traditionellt manliga beteenden – att svina, ligga runt och vara full hela tiden. Inte så att jag missunnar kvinnor ovanstående på något sätt.

Hur som helst, oavsett om man skriver om Robyn, Beyonce eller Debbie Harry blir effekten på något sätt att de är bra, men bra för att vara kvinnor. Missförstå mig inte nu (jag vet att många därute gärna vill missförstå sådana här texter): jag tycker inte att det ska vara så.

Någon som jag aldrig har sett ovanstående tendenser för är Patti Smith. Kanske beror det på att hon är så egen, så bra och nyskapande att diverse skribenter inte haft mage att påtala att denna urkraft är just en kvinna. Det tycker jag säger något om hur bra detta är.

Gloria är första låten på debutskivan Horses. Det kan inte vara lätt att ständigt behöva verka i utförsbacke.

Så himla hård.

//T

Marianne Faithful: ”Why D’Ya Do It”

Marianne Faithful hade antagligen mått rätt så mycket bättre av att aldrig hamna i rocksvängen. Resultatet av att hon landade springande mitt i ”swinging London” blev att hon skiljde sig, var någon form av flickvän till Mick Jagger, låg med ett par till i Stones, blev beroende av kokain och heroin, utvecklade anorexia och tappade vårdnaden om sin son. Till slut spenderade hon ett par år på gatan som hemlös och i ett gravt heroinmissbruk.

Den comeback hon lyckades genomföra med albumet Broken English var inget annat än ett mirakel. Hon hade varit fullständigt utslagen – helt nere för räkning, men rest sig på 11. Om man nu hade räknat så långt. Faktum är att hon nog sedan länge förlorat matchen, men ändå på något sätt lyckats få till oavgjort inte ens i sista stund. Att man inte gjort film på hennes öde är ett under, men det kommer nog så snart någon i Hollywood snubblar över idén.

Sista låten på Broken English är Why D’Ya Do It. Texten baseras på en dikt av Heathcote Williams och är inte så lite obscen vilket tydligen fick damerna som skulle tillverka albumet att gå i strejk. Numera känns den inte så farlig, men 1979 kanske det var annorlunda. Det är en speciell sång på många sätt. Det är i grunden en funk-reggae-punklåt men det aggressiva sättet som Faithful sjunger på blir nästan som rap ovanpå den oerhört tighta musiken. Att alls våga inkudera en så innovativ och provocerade sång på ett album som skulle vara hennes comeback till musikscenen efter nästan 10 års tystnad tyder på att damen har cojones.

Marianne Faithful och Mick Jagger när det begav sig.

//T

Nitzer Ebb: "Join in the chant"

Brittiska Nitzer Ebb är jävligt hårda. Det är monotont, avskalat och helt otroligt tufft. När man lyssnar deras första album ”That total age” och låtar som ”Join in the chant” funderar man om detta verkligen är på allvar, om det verkligen går att vara så stentuff. Musiken består av skriksång över en monton basslinga och taktfasta synthtrummor och bandet ses tillsammans med DAF och Front 242 som ursprunget till bodymusiken. Det avskalade, hårda soundet var en tydlig motpol till den överproducerade kommersiella musik som spelades på radio och MTV på 80-talet och Nitzer Ebb hade stora framgångar på alternativa dansgolv världen över. Nitzer Ebb och producenten Flood utvecklade på efterföljande album danselementen i musiken och närmade sig technomusiken.

Det är i det avskalade soundet på bandets första album som musikens storhet ligger. Man har skalat bort allt överflöd och kvar finns bara hård svettig och monoton musik som får det att spritta i både ben och armar.

//J

The Sonics: ”Have love, will travel”

1965 visade The Sonics vägen. De uppfann punken, brötrocken och metal i ett och samma slag och de gjorde det med albumet “Here are The Sonics”. Låtarna som bandet själva skrivit är inte särskilt starka i sig, men produktionen är galen och fantastisk. Man spelar med en energi som inte ens Stooges eller The Clash kommer i närheten av och man distar skiten ur allt: Sång, gitarrer och saxar. Det skulle inte förvåna mig om man funderade över att också dista trummorna för ett ögonblick. Det låter brutalt, det låter fantastiskt och det låter tamigtusan inte som 1965.

”Have love, will travel” är en cover. Den skrevs 1959 av Richard Berry och spelades även in av denne (se Alternate take-spellistan) i en något tamare version. Jag fascineras av att det bara är 6 år mellan de båda versionerna.

//T