Deep Purple: ”Lazy”

Jag vet inte hur många gånger jag har förväntats gilla Deep Purple enbart baserat på association. En period så var det nästan standard att när det snackades musik så fick man efter ett tag höra att eftersom man gillade Deep Purple så kunde man väl ta och berätta vilket album som var bäst. Nu har jag aldrig direkt gillat eller lyssnat särskilt mycket på Deep Purple. Jag försökte efter ett tag ge dem en chans – jag borde ju trots allt gilla dem – och plockade upp Machine Head men lyckades aldrig riktigt fastna. Det blev liksom tjatigt mycket snabbare än konkurrenterna. Solona var mer krystade, lät för lika och det fanns inte riktigt samma dynamik. Någonstans blev de för mig hårdrockens svar på Volvo. Visst, det är kanske bra men de kommer sist med allt nytt förutom just säkerheten.

I utbildningssyfte klämde jag häromdagen i ovan nämnda album i stereon och placerade min ettårige son framför mina båda vänner Bowers & Wilkins – jag jobbar på att han ska gilla musik och samtidigt utveckla ett kraftigt förakt för Gullan Bornemark och hennes likar – och insåg att jag nog lyssnade en hel del på detta en gång i tiden. Jag fick dock precis samma känslor som jag misstänkte. Först tyckte jag att det svängde som satan tätt följt av en känsla av att allt lät likadant. Vilket det gör. Det var dock perfekt för sonen som är i en ålder då upprepning är det roligaste av allt.

Nu är jag kanske lite väl orättvis. Det är väldigt mycket bättre än saker man tvingas lyssna till dagligen bara för att man råkar slå på radion och ska man vara lite objektiv så har trots allt albumet överlevt som ett klassiskt sådant i sisådär 40 år. Och det är just det som är det paradoxala. Vid måttligt många lyssningar så framstår Machine Head som ett i stort helgjutet album – om man bortser från uttjatade Smoke On The Water – men går snart över i att bli slätstruket. Samtidigt.

Det finns dock – trots den alldeles för långa utläggningen ovan – en låt som får mig att omedvetet stampa takten. Lazy sticker inte ut vid första lyssningen, men är den låt som håller i långt längre än alla de andra.

//T

Steppenwolf: ”Magic Carpet Ride”

Steppenwolfs musik har inte åldrats väl. Jag inbillar mig att de var ganska stora en gång i tiden, men numera känner väl ytterst få till namnet på bandet som gjorde ”den där motorcykellåten”. Jag har aldrig direkt lyssnat på bandet så jag gjorde ett försök på att lyssna igenom ett gäng låtar när jag hade tänkt ut den här låten till listan. Jag hittade inte särskilt mycket som var direkt lyssningsvärt, kan vi väl säga. Det känns oerhört amerikanskt – på det där dåliga ärmlös-t-shirt sättet – även om bandet var från Kanada.

Nåväl, det är inte om dåliga låtar eller band jag ska skriva. Magic Carpet Ride är en bra låt som spelades in som uppföljare till den numera sönderspelade Born To Be Wild. Den har omåttliga mängder hammond och ett underligt driv trots att den stoppar och startar utan anledning lite då och då. Dessutom är den ett barn av sin tid med klara psykedeliainslag och sådant är jag alltid lite svag för.

Det berömda kornet som får mätta den nästan lika kända hönan? Förutom att de också spelade in en grym version av The Pusher då.

//T

Hansson och Karlsson: ”Tax Free”

Innan Göta Kanal 9, Repmånad och 47:an löken, innan allehanda tjo och tjim i TV och långt innan  fler katastrofala karriärval än Rod Steward spelade Janne ”Loffe” Carlsson grym musik tillsammans med Bo Hansson. Hansson Och Karlsson har fått en del välförtjänt sentida uppmärksamhet i och med att Bo Hansson gick bort för en kort tid sedan. Nästan allt jag lyckats få tag på svänger kopiöst och Carlssons trumspel är fenomenalt tillsammans med Hanssons fantastiska orgel.

//T

Broken Bells: ”Vaporize”

Tydligen gillade James Mercer (The Shins) och Danger Mouse (Gnarls Barkley) varandras tidigare arbete, för när de träffades på festival uppstod det samarbete som långt senare skulle bli Broken Bells. Resultatet blev hur som helst en vacker och svängig skiva smockfull med charmiga poplåtar som verkar ha inspirerats av det mesta. Det doftar både The Coral, Magnetic Fields, Mercury Rev och så mycket annat.

Just Vaporize svänger något alldeles särskilt och är vad man skulle kunna kalla hammondmättad. Hur skulle det inte kunna bli bra?

//T

The Animals: ”Bury My Body”

Det är något av ett detektivarbete att leta efter bra musik från det tidiga 60-talet. Man har hört talas om många av banden, och när det gäller de mer namnkunniga kan man ofta höra hur de har influerat mycket av den efterkommande musiken. The Animals är ett av de mer välkända banden, men man står inte ut med att lyssna på hela deras produktion från den här tiden. Mycket består av covers på andra artisters låtar, och sällan görs de bättre än originalen. Det verkar dock som att denna tid av ständig ”beg, borrow and steal”-mentalitet gav upphov till en musikscen som några år senare flödade över av inspiration och innovation.

Det finns dock guldkorn från många av de här banden, även från den här tiden. Många av dem känner vi igen som hits och ibland snubblar man över något, för en själv nytt, som glimmar till en aning. ”Bury My Body” är en sådan låt, som förutom det stencoola inledande trumspelet har någon form av orgelfrenesi i mitten som man inte kan låta bli att uppskatta. Eric Burdon går dessutom loss i någon form av gospelinspirerat vrålande mot slutet, och alla dessa bitar tillsammans får mig att tro att man kände att man hade något speciellt på gång. Tyvärr når man inte riktigt hela vägen fram på grund av en refräng som inte är lika bra som resten, men en bra låt räcker det gott till.

//T

Kula Shaker: ”Hush”

Kula Shaker släppte två nypsykedeliska och indiskt inspirerade album i slutet av 1990-talet. Då kändes det av någon anledning fräscht, vilket antagligen berodde på att det inte var brötindie, slipstreamad radiopop eller shoegaze. I retrospektiv känns det dock en aning krystat, och den överdrivna indiska influensen är mest irriterande. Stäng av den förbannade sitaren, och spela den musik ni är kapabla till, liksom. Men: På sina ställen låter det förbannat trevligt och uppiggande. På andra ställen låter det som indisk rymdrock, vilket inte är lika uppiggande eller trevligt. Alls.

”Hush” skrevs av Joe South (en låtskrivare som har skrivit ett antal stora hits, inklusive kräkmedlet (I never promised you a) rose garden) och spelades först in av Billy Joe Royal. Låten blev en större hit i Deep Purples version 1968, och det är väl mestadels den versionen som Kula Shaker baserar sin cover på. Kula Shakers cover är, i mitt tycke, betydligt mer energetisk och svängig.

Lyssna via Spotify.

//T

En liten bonus för dagen (liksom för att fira att jag har påsklov från jobbet): En popquizfråga relaterad till den pågående påskhelgen: På vilket sätt kan man koppla låten till påsken? Kula Shakers ”Hush” till påsken i fyra steg, om man så vill.

The Full Tilt Boogie Band: ”Buried alive in the blues”

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

Lyssna via Spotify.

//T

När Janis Joplin spelade in sina sista låtar hade hon brutit med Big Brother and The Holding Company som hon sjungit i under sina genombrottsår. Istället hade hon skaffat sig en ”egen” kompgrupp (The Full Tilt Boogie Band) och elaka tungor sa att det var för att man i Big Brother and The Holding Company delade gagerna rakt av. Hon kunde helt enkelt tjäna mer om hon gav ut album under eget namn och istället hade avlönade musiker.

Janis var schemalagd att lägga sång på ”Buried alive in the blues” bara några timmar efter sin död, och jag är inte säker på om det är bra eller dåligt att hon inte hann göra det. Låten är fantastisk i sin instrumentala version och kanske hade hennes sång inte kunnat göra den bättre.

På Spotify står Big Brother and The Holding Company som artist, men vad jag förstår så är det The Full Tilt Boogie Bands version som ni kan höra här. Även Big Brother and The Holding Company spelade in sin version av låten senare (denna finns inte på Spotify).

The Creeps: ”Now dig this!”

När jag började plugga i Uppsala hamnade jag rätt så snabbt i ett gäng musikintresserade studenter med matematikambitioner. Här snackades oavbrutet musik och oöverträffade när det gällde förfestmusik var just The Creeps. De var förvisso gamla, nedlagda och antagligen fullkomligt ute vid det laget, men vi tyckte att det svängde. Jag lyssnar åter på de gamla albumen och inser hur rätt vi hade. Det svänger kopiöst.

The Creeps slog på gott och ont igenom på bred front med ”Ohh-I like it!” någon gång under tidigt 90-tal. Kul eftersom de förtjänade att slå, men tråkigt eftersom det knappast var en typisk låt för dem och som dessutom är ganska långt ifrån deras bästa.

”Now dig this!” är första låten på debuten från 1988 och här får man ett smakprov på vad som komma skall: Ohemula mängder hammond, waka-waka-gitarr och dundrande bas. Ovanpå detta Jeliniks omisskännliga stämma. Dessutom upptempo. Hela tiden.

Det känns ganska larvigt att sitta här på jobbet med okontrollerbart stampande högerfot och ett stort leende i ansiktet. Bara så att ni vet.

//T