Irland har länge varit västeuropas stora oroshärd. IRA, fattigdom och folk som Bono och Bob Geldof som lyckas göra sig hörda i mediebruset. Mitt i allt detta har Shane MacGowan stått som ett fyrtorn. Förvisso har han lutat mer än vad som borde vara fysikaliskt möjligt utan att falla, men man har alltid vetat var man haft honom. På puben.
Maken till tragisk människa har jag aldrig sett på en scen och jag blev väldigt illa berörd av den konsert som det återförenade The Pogues gav på Way Out West för några år sedan. Shane är tydligt genomalkoholiserad och det finns bara en halv människa kvar bakom det där söndervittrade garnityret. Trots detta baxas han dyngfull upp på scenen för att några andra också ska kunna tjäna lite pengar. Ytterst tragiskt.
Jag kan dock inte låta bli att älska mycket av den musik han gjorde på toppen av sin karriär tillsammans med The Pogues och de andra irländarna kan bara drömma om att skriva texter som han. ”The Irish Rover” är dock en traditionell irländsk visa som The Pogues spelade in tillsammans med The Dubliners till de sistnämndas 25 årsjubileum. Det sjungs på svindlande irländsk dialekt och man kan riktigt se framför sig hur gubbarna lärde spolingarna att dricka Guinness på rätt sätt: Lite långsammare än hur Shane brukar hinka vodka.
//T
202bralatar.wordpress.com 